Recension: Britt-Mare var här (2019)

”Britt-Marie var här” är en dramakomedi för den breda massan.

Pernilla August i "BrittMarie var här".
Pernilla August i ”Britt-Marie var här”. Foto: Film i Väst.

Film: Britt-Marie var här (2019)
Regi: Tuva Novotny
Manus: Tuva Novotny, Anders Frithiof August, Øystein Karlsen (Manus) & Fredrik Backman (Förlaga)
Med: Pernilla August, Peter Haber, Vera Vitali, Oller Sarri & Mahmut Suvakci m.fl.
Genre: Drama, Komedi
Speltid: 1 tim 34min

”Britt-Marie var här” är den andra filmen baserad på Fredrik Backmans böcker. Likt föregångaren ”En man som heter Ove” levererar förstagångsregissören Tuva Novotny en tragikomisk feelgoodfilm om utanförskap och frigörelse. Pernilla August är strålande i huvudrollen som den livströtta Britt-Marie i en film som både gynnas och faller på den ivriga tendensen att tillfredsställa samtliga biobesökare. 

Britt-Marie (Pernilla August) lever ett liv i tristess med sin make Kent (Peter Haber). Åren flyter på i ultrarapid, varje vecka följs slaviskt av nästa och varje dag innehåller samma systematiska rutiner. Det är enkelt att överanvända ordet medelålderskris, men det är just vad Britt-Marie upplever vid 63-års ålder. Tillvaron knakar i fogarna och faller slutligen samman när Kent får en hjärtattack samtidigt som en mörk hemlighet avslöjas. Britt-Marie bryter sig loss. Hon lämnar sin man och blir istället fritidsledare och fotbollstränare åt en grupp förortsungdomar. Helt plötsligt känns livet spännande igen, men är tillståndet permanent eller temporärt?

Tematiskt liknar filmen ”En man som heter Ove” väldigt mycket. Återigen berättas det tragikomiskt om den pensionerade folkhemsgenerationens tristess med tillvaron och om de livsgnistor som tänds när dessa människor vågar röra sig utanför sin komfortzon. Den här gången berättas historien dock från ett kvinnligt perspektiv, med en kvinnlig regissör bakom rodret och en 60-årig skådespelerska i huvudrollen. Konceptuellt känns det givetvis uppiggande men rent berättarmässigt är det inte särskilt stor skillnad. Ove var ett offer av sin tid, som tog sig i kragen med hjälp av friska vindar från andra kulturer och synsätt. Britt-Marie likaså.

Hur som helst är Britt-Marie var här betydligt bättre rent tekniskt. Både foto och regi är klasser bättre än Hannes Holms överskattade film. Speciellt imponerande är det att se hur bekväm Tuva Novotny är att jobba med närbilder, men med tanke på hur många gånger hon själv har fått agera subjekt för kameran är det kanske inte särskilt förvånande. Kameran vilar ofta på Augusts ansikte, vars subtila spel låter Britt-Maries inre tankevärld få liv på duken. Det är en genomgående imponerande prestation, som både visar den gamla Bergman-favoritens egen kapacitet och är ett kvitto på Novotnys goda regiförmåga.

Sammanfattningsvis flyter filmen på i en behaglig takt men handlingen tar inte några oväntade vändningar. Det är en klassisk komedi det är frågan om, som starkt centrerar sig kring huvudkaraktärens resa från en dålig sits till en bättre. På vägen möter vi ett gäng knasiga karaktärer, som Olle Sarris hetsige fotbollstränare Fredrik, men inga lämnar några bestående intryck. Trots att berättelsen aldrig är tråkig tar den inte heller riktigt fart. Det känns som att Novotny vill tilltala samtliga tittargrupper samtidigt, och filmen kommer säkerligen hitta sin publik på bio. Men samtidigt är det svårt att förbise känslan av att man har sett det här berättats hundratals gånger förr.

Betygssymbol för 3 av 5

About Rasmus Torstensson 130 Articles
Skribent och recensent på filmtopp sedan 2015. Har du åsikter kring mina inlägg, tveka inte att höra av dig.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.