Recension: Studio 54 (2018)

En inspirerande men säker dokumentär om nattklubbarnas nattklubb.

Stillbild ur Studio 54.

Titel:Studio 54 (2018)
Regi
: Matt Tyrnauer
Med: Farrah Fawcett, Michael Jackson, Andy Warhol, Mick Jagger, Cher m.fl.
Genre: Dokumentär
Speltid:  1 tim 38 min

Matt Tyrnauer har regisserat den definitiva dokumentären om ett av nattlivets viktigaste klubbar någonsin och gör det med en säker, men något bekant, hand.

Studio 54 liknade inget annat. 70-talsklubben öppnade dörrar, banade vägen för och satte en standard för vad nöjeslivet hädanefter skulle kunna bli och alltid borde sträva efter att vara. Teatrala arrangemang, en känsla av en extatiskt (eller dekadent, beroende på vem som tillfrågas) hedonistisk frihet där vita och svarta, straighta och queers eller varför inte någon på botten av samhällsstegen och Michael Jackson, Andy Warhol, Mick Jagger eller Cher kunde dansa under samma starkt glittrande discokula tills huvudet storknade och hälarna brann.

Allt vid en väldigt speciell och förmodligen aldrig återkommande tidpunkt, bara ett ögonblick innan Reagan, AIDS-epidemin och en konservativ våg svepte över USA. Det enda kravet för att få komma in på den exklusiva festen: Utstråla att du verkligen, verkligen är där för att sprida kärlek och ha kul.

Berättelsen om den kortlivade men inflytelserika klubben har berättats innan men aldrig såhär. I Matt Tyrnauers dokumentär Studio 54 har en av grundarna, Ian Schrager, efter 40 år äntligen lyckats samla tankarna och känslorna från denna omvälvande tid och är slutligen redo att berätta sin unika historia. Det är dock givetvis bara halva berättelsen; då samspelet med den mer extroverta och flamboyanta Steve Rubell är en av filmens mest intressanta men också tragiska spår.

De båda killarna var väldigt unga när de träffades, klickade direkt och fick idén om att föra vidare discon till en ny publik och succén kom som över en natt efter ihärdigt och genialt pr-arbete. Det tog inte lång tid innan Studio 54 var namnet på allas läppar och kön utanför säkert skulle få Berghain-vakterna att storkna.

De svartvita bilderna och intervjuerna med euforiska, säkert drogpåverkade kändisar och fantastiskt underhållande, magiska karaktärer från New Yorks nattliv är inget annat än dräpande fina och får till och med denna skribent att vela låna Tillbaka till framtiden-bilen och dra på sig dansskorna i 70-talsnatten.

Det är ett tacksamt ämne att berätta om och jag tycker alltid om dokumentärer och filmer som liksom skildrar en miljö och en scen någonstans och visar på hur krafter som förena kan sätta glöd på något, bara de möts vid rätt plats och vid rätt tillfälle.

Dokumentären håller ett väldigt bra fokus och känns kortare än sina dryga en timme och fyrtio minuter, nostalgin flödar och vi hinner också se baksidan av myntet, den ofrånkomliga baksmällan; som när ägarna till slut blev lite väl upprymda och höga på sin status och till slut fängslades för att ha skildrat enorma summor pengar. (Missa inte den lilla bitterljuva vinkningen i filmens allra sista sekunder.)

Samtidigt så gör den maxade eskapism som uppmålas att jag hela tiden vill ha mer, det kanske är en karaktärsbrist i mig men jag vill se fler kändisar, mer av det flådiga och verkligen stanna kvar i denna häftiga, förhöjda och överdådiga värld några minuter till. Filmen hade alltså kunnat vara något längre enligt mig.

Jag lämnas också med en känsla av att själva dokumentären kanske är lite väl by the book; idag är vi inte direkt särskilt svältfödda på briljanta dokumentärer med supervassa vinklar så bortskämdheten gör sig något påmind men jag tror inte att det kommer att vara något som stör den som redan är frälst. Den som redan upptäckt och förundrats av Studio 54:s eftersträvansvärda universum. Trevlig helg allihopa och skål.

Betygssymbol för 3 av 5

About Daniel Turfors 96 Articles
Musikälskande filmtittare som pluggar journalistik och söker efter en hemlig portal till Wes Andersons universum.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.