Recension: Grinchen (2018)

Mina förväntningar på Grinchen var ungefär lika höga som Grinchens förhoppningar på julen. Trots det blev jag besviken. Det enda Illumination entertainment, som tidigare gjort filmer som Lorax och Minioner, lyckas med är att få mig att ställa frågan varför den här filmen gjordes överhuvudtaget. 

Foto: Universal Pictures

Titel: Grinchen
Regi: Yarrow Cheney, Scott Mosier
Manus: Michael LeSieur
Med: Benedict Cumberbatch, Rashida Jones, Angela Lansbury m.fl.
Genre: Animerat
Svensk översättning: Ja
Speltid: 1 tim 30 min

Historien känner nog alla till. Kunggubben Dr. Seuss gröna och julhatande varelse med långa, härligt håriga fingrar har ju hunnit bli både tecknad film och Jim Carrey-film vid det här laget och de båda förlagorna får väl någonstans kallas för klassiker. Men under denna jul, när vi får allt från nötknäppare till flygande nannys, tycks allt gott vara påväg att reproduceras och därmed är ju inte heller invånarna i Whoville förskonade.

Noterna känns igen och filmen är näst intill bokstavstrogen originalet. Men det finns några utsvävningar, i synnerhet gällande Cindy Lou och hennes relation till sin överjobbade singelmamma, som – hör och häpna – planerar att göra en Nightmare Before Christmas och kidnappa jultomten. Detta ger några intressanta bottnar i en film som annars blir som mest spännande när den tillåts dyka ned i Grinchens bakgrund och låta de, förmodar jag, väldigt unga biobesökarna utforska empatins grundpelare.

Men oftast håller filmen sig över ytan. För det är inte någon fråga om vad det här är för typ av film, egentligen. Jag vill placera den i samma fack som The Emoji Movie (även om Grinchen tack och lov är bättre än så, och säkert ännu bättre när den inte är svenskdubbad så att ens öron i alla fall får smekas av bland andra Benedict Cumberbatch). Grinchen är animerad spelfilm som har mer gemensamt med reklamfilmen och den gräsliga, oengagerande hyperaktiviteten i Youtubeklassikern The Gummy Bear Song i sin estetiska och emotionella vision än med, exempelvis, Pixar.

Jag må själv ha en cynisk Grinch inom mig och kanske är det därför jag får känslan av något utstuderat, som skapats med hjälp av ihärdiga fokusgrupper och pengahungriga överordnade, snarare än passionerade berättare. Men kanske har den där gröna luddsmurfen i mig ändå en poäng, för det skulle i alla fall förklara varför Grinchen känns som en löjligt uttänjd kortfilm. Samt att filmens stora vändpunkt landar så pass plötsligt och ogrundat att jag kommer att tänka på en viss ökänd Martha-scen från Batman v Superman: Dawn of Justice (2016). Bristen på uppriktiga filmskapare skulle också förklara varför man pepprat berättandet med gulliga julrims-voice-overs som hånar det filmiska grundmottot ”show, don’t tell”. 

Vad det i och för sig inte skulle förklara, är varför Tyler, the Creator har varit med och gjort musik till denna överstimulerade motsvarighet till filmkonstens snabbmat. Men det är för någon annan att svara på, jag måste ställa mig och baka pepparkakor, hinka glögg och garnera julskinka natten ut för att återvinna den julkänsla som Grinchen nyss tog ifrån mig.

Filmtopps betygssymbol för 1 av 5.

About Daniel Turfors 87 Articles
Musikälskande filmtittare som pluggar journalistik och söker efter en hemlig portal till Wes Andersons universum.

1 Comment on Recension: Grinchen (2018)

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.