Recension: Goliat (2018)

Peter Grönlunds ”Goliat” levererar ännu en autentisk käftsmäll.

Karaktären Kimmie röker en cigarette i Peter Grönlunds Goliat.
Sebastian Ljungblad som Kimmie i Goliat. Foto: TriArt Film.

Film: Goliat (2018)
Manus & Regi: Peter Grönlund
Med: Sebastian Ljungblad, Joakim Sällquist, Davina Robinson, Cornelia Andersson m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1 tim 28 min

När vi 2015 introducerades för Peter Grönlunds debutfilm ”Tjuvheder”, följde ett välförtjänt regn av Guldbaggar kort därpå. Genom användandet av noga utvalda amatörskådespelare, många med ett förflutet i den värld som skulle porträtteras, lyckades Grönlund skildra missbrukens utanförskap i Stockholm med en sylvass historia.

Goliat är en efterlängtad uppföljare, stöpt i samma form av rå autenticitet. Denna gång om en imploderande familj på samhällets utkant, i en by någonstans utanför Norrköping. En gång i tiden fanns där ett bruk, som erbjöd en laglig och säker inkomst för de lokalinvånarna, men av detta finns nu bara ett skelett av svikna förhoppningar och fallfärdiga ruckel kvar.

Alla karaktärer vi introduceras för i Goliat känner både områdets poliser och Kronofogdens indrivare vid deras förnamn. Vi får tidigt höra att så länge du kan se polisen är det okej. Det är när du inte ser dem som det finns anledning att vara orolig. För då kan de ligga på span och vara på väg att klippa dig.

Middag i familjen Henebros hushåll i Goliat. Foto: TriArt Film.

Roland (Joakim Sällquist) är pappa och ensam försörjare i familjen Henebro. Hans fru är arbetslös och sjukskriven, numera utförsäkrad. Tillsammans har de tre barn och ett hus som sett avsevärt bättre dagar. För att hindra banken från att ta huset tvingas Roland, tillsammans med ett gäng andra småkriminella, sälja droger i byn.

Hovrätten har precis beslutat att det inom några veckor är dags för Roland att avtjäna ett fängelsestraff. Vid matbordet kort därefter, frågar den yngste sonen varför pappan kallar den kommande tiden på kåken för en ”kaffevolta”. För att 16 månader går lika fort som att dricka en kopp kaffe, ”slurp, så är det slut”, förklarar storebror Kimmie (Sebastian Ljungblad) snabbt och avväpnande.

Sebastian Ljungblad och Cornelia Andersson i Goliat. Foto: TriArt Film.

Kimmie är 17 år och drömmer om att ta sig långt bort ifrån sitt nuvarande liv. En lärlingsplats i Västerås, tillsammans med flickvännen, har plötsligt blivit en möjlighet. Pappans kommande fängelsevistelse innebär samtidigt att det har blivit Kimmies tur att försörja sina yngre syskon och mamma. Han måste därför, motvilligt, invigas i faderns kriminella affärer.

Samspelet i förhållandet mellan fader och son är Goliats absoluta kärna. Skådespelarna, som aldrig stått framför en kamera förut, levererar två utsökta och djupt berörande porträtt. Det är uppenbart att Roland älskar Kimmie. Han har innan ”kaffevoltan” dock bara tid för tuff kärlek, om Kimmie ska ha en chans att hinna bli lika hård som sin pappas, sedan länge, ärrade knogar.

Peter Grönlund har skrivit och regisserat ännu en film som känns nästan äckligt (och oroande) verklig. Han är utan tvekan en av Sveriges skickligaste filmskapare just nu. Årets starkaste fyra är lika självklar som Goliats storhet.

4 av 5

Se också vår lista över årets bästa svenska filmer. Där hittar du massor av starka tips!

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.