Recension: Jennifer’s Body (2009)

Megan Fox och Amanda Seyfried i blodtörstig skräckkomedi.

Megan Fox i Jennifer's Body.
Foto: 20th Century Fox

Film: Jennifer’s Body
Manus & Regi: Karyn Kusama & Diablo Cody
Genre: Skräck, Komedi
Med: Megan Fox, Amanda Seyfried, Johnny Simmons, J.K. Simmons m.fl.
Speltid: 1 tim 22 min

Anita “Needy” (Amanda Seyfried) och Jennifer (Megan Fox) har varit vänner sedan sandlådan, men anses av de flesta vara ett omaka par. Jennifer är den stekheta cheerleadern medan Needy, med sina utdaterade kläder och glasögon, förpassas till nördarna. En kväll går de till en bar för att se indiebandet Low Shoulder spela. En brand bryter ut och flera i publiken omkommer, men Needy och Jennifer lyckas fly. Utanför lokalen vill bandet att Jennifer ska följa med dem i deras skåpbil. Trots Needys protester får hon se sin vän åka iväg med killarna. Senare på natten hör hon ett konstigt ljud från köket och går motvilligt dit. Där hittar hon Jennifer ätandes ur familjen kyl och vars kläder är helt dränkta i blod.

Det finns många paralleller med ”Jennifer’s Body” ochGinger Snaps” (John Fawcett, 2000,) som båda kopplas till kvinnlig pubertet och sexualitet. I den förstnämnda börjar Gingers (Katherine Isabelle) hår växa okontrollerat över kroppen och hon får svårt att kontrollera sin ilska. I Jennifer’s Body får Jennifer humörsvängningar, fettigt hår och dålig hy en gång i månaden som bara försvinner om hon släcker sin blodtörst.

Filmens titel kommer från en låt av bandet Hole, men Megan Fox kropp är också rent visuellt i fokus. Hon har under åren fått onödigt mycket kritik som skådespelerska, men här visar hon upp en bredare repertoar. Även om det är en hel del töntiga specialeffekter så ser hon ofta ganska skräckinjagande ut, vilket blir en frisk fläkt mellan alla hennes nakenscener. Att Jennifer använder sin kropp som ett bete, blir också en sorts metakommentar på sexualiseringen av Fox som person i media. Det är kanske ett ganska urmjölkat grepp, speciellt inom skräckgenren, men vi får åtminstone välskrivna kvinnliga karaktärer som mördar folk till höger och vänster.

Tråkigt, men inte särskilt förvånande, skiner traditionella värderingarna igenom i scenerna med homosexuellt tema. Needy fick sitt smeknamn efter hur hon desperat vill ha Jennifers uppmärksamhet och kärlek. I en speciellt het scen i Needys sovrum ger sig de båda huvudkaraktärerna hän åt sin åtrå för varandra, men mer än hångel blir det inte. Jennifers oförmåga att acceptera sina egna känslor för Needy speglas i hennes oförmåga att hantera mörkret inom sig. Men jag finner mig själv att heja på Jennifer och Needy istället för den sistnämndes tråkiga pojkvän Chip (Johnny Simmons), oavsett hur problematiskt deras förhållande är.

Filmen har en del kvick dialog men är ingen skrattfest eller speciellt läskig. Fast det är ändå något med Jennifer’s Body som dröjer sig kvar hos mig, trots det litet tama slutet.

Betygssymbol för 3 av 5

För mer läsning om skräckfilmer, se vår lista över de bästa skräckfilmerna. Den uppdateras med jämna mellanrum så att du alltid ska ha tillgång till de bästa tipsen.

About Charlotta Lundborg 35 Articles
Skribent. Jobbar också för Stiftelsen Filmstadens Kultur och är moderator för I am no man podcast.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.