Recension: The Meg (2018) – En hajfilm med bett i

Det är underhållande att se Jason Statham slåss mot en jättehaj.

Poster med Jason Statham och hajen i The Meg
Foto: Warner Bros. Pictures

Film: The Meg (2018)
Regi: Jon Turteltaub
Manus: Dean Georgaris, Jon Hoeber & Erich Hoeber
Med: Jason Statham, Bingbing Li, Rainn Wilson, Cliff Curtis, Ruby Rose, Page Kennedy m.fl.
Genre: Skräck, action
Speltid: 1 tim 53 min

I ”The Meg” tar sig Jason Statham an en förhistorisk haj, som är jätte-jätte-stor. Det låter kanske som bäddat för en riktigt dum filmupplevelse. Men det är både spännande och gjort med glimten i ögat.

En forskningsstation utanför Kinas kust hittar ett sätt att ta sig under vad man trodde var botten på havet och upptäcker en gömd värld. Det dröjer inte länge innan de inser att megaladon, en förfader till vithajen som blev upp mot 25 meter lång, fortfarande lever. Räddningsdykaren Jonas Taylor (Statham) kallas in för att hjälpa till med att rädda ett team på havets botten. Snart får han händerna fulla med den stora hajen.

Steven Spielberg skrämde slag på en hel generation med Hajen, som kom ut 1975. Trots att Hajen är ett utsökt exempel på filmberättande, där aspekter som gruppsykologi, besatthet, manlig vänskap och kampen mot naturen vävs samman för att berätta en spännande, intressant och till och med gripande historia, består filmens främsta arv av kassa lågbudgetfilmer i stil med Sharknado, Avalanche Sharks och Two-headed Shark Attack.

Jag var därför skeptisk när jag såg trailern till The Meg, som såg ut att kunna bli en dyrare variant av Shark Attack 3, som är mer känd för en riktigt korkad replik än sin jättehaj. Jag blev också positivt överraskad när The Meg visade sig vara en rätt spännande film.

Hajen och en dykare i en hajbur i The Meg
Det är en väldigt stor haj och en väldigt liten hajbur. I plast. Foto: Warner Bros. Pictures

Många andra hajfilmer gottar sig gärna i att visa hur hajen jagar och glufsar i sig offer efter offer. The Meg är mer en kamp mellan havets största och mest effektiva rovdjur och den intelligenta människan. Hajen är snabb, stor, stark och aggressiv, men människorna känns som jämbördiga motståndare. De använder sig av saker som spårteknik, en specialbyggd hajbur, små ubåtar och, så klart, sin list för att bekämpa varelsen.

På senare år har jag tröttnat lite på machobritten Jason Statham. Han har spelat i princip samma roll i nästan tjugo år nu. Och när han medverkar i produktioner där regissören mest bryr sig om stora explosioner och snabbklippta eldstrider, blir Stathams bistra uppsyn lätt tröttsam. Underligt nog passar han dock perfekt som hjälten The Meg. Det känns fullkomligt rimligt att han ska hoppa i vattnet och simma mot hajen. Något han för övrigt gör flera gånger.

Regissör Turteltaub har gjort filmen med glimten i ögat. Detta är som tydligast i miljardären spelad av Rainn Wilson, som är feg, burdus, girig, men också entusiastisk. Han är en lustig hyllning till alla klyschor i filmer av detta slag.

”The Meg” kommer inte vinna några priser för vare sig originalitet eller skådespelarinsatser. Men det är en spännande och lustig popcornrulle. Den kanske inte platsar på samma hylla som Hajen. Men hyllan under, där hajfilmer som Deep Blue Sea och The Shallows står, har den inga problem att platsa in i.

Betygssymbol för 3 av 5

För fler tips på skräckfilmer, se vår lista över de bästa skräckfilmerna.

About Andreas Ziegler 200 Articles
Filmskribent, SEO-skribent och filmvetare. Kärt barn har många namn. Jag gillar innovativa och välkonstruerade filmer och TV-serier. Klicka här för att komma till min verksamhets hemsida.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.