Recension: Whitney (2018)

”Whitney” levererar ett mångfacetterat poträtt av den amerikanska superstjärnan.

Whitney Houston framför ingången till ett flygplan.

Film: Whitney (2018)
Regi: Kevin Macdonald
Genre: Dokumentär
Speltid: 2h

Genom en smart upprättad dramaturgi får tittaren ta del av Whitney Houstons största stunder – men Whitney ger också tillträde till de allra mörkaste platserna i historien. Oscarsvinnaren Kevin Macdonald lyckas förmedla en mångbottnad bild av de mest älskade artisterna någonsin. 

Sagan om en ung kvinnas resa från kyrklig körsångare i fattiga Newark, New Jersey till megastjärna tåls att berättas. För icke-fans är Whitney Houston troligtvis mest känd för sina superhits ”I Wanna Dance With Somebody” och ”I Will Always Love You”. Samt för åren på 00-talet innan hennes död 2012, där skvallerpressen omskrev hennes problematiska privatliv. Macdonald berör givetvis både sångernas genomslagskraft och de sista åren, men i en uppfriskande icke-konventionell form.

Visserligen berättas dokumentären i en någorlunda kronologisk ordning med avstamp i Whitneys barndom. Dock bidrar de sporadiska intervju-inslagen till ett berättande där information som tidigare verkat irrelevant helt plötslig tas upp igen i ett helt nytt ljus. Den önskade effekten möjliggörs genom smart regi och klippning. Ett bra exempel är när en anhörig först påpekar att Whitneys barndom var idealisk: Genom ett skifte i perspektiv framkommer det först senare att så inte var fallet.

Det är möjligt att ett stort fan redan har koll på det mesta som uppdagas i filmen. Men att se uppbyggandet och utförandet av sångerskans version av den amerikanska nationalsången på Super Bowl 1991 var en scen som fick håret i nacken att resa sig. Senare kommer en emotionell käftsmal av det motsatta slaget när fokus ligger på äktenskapet mellan Houston och R&B sångaren Bobby Brown. Kontrasten mellan bilderna på en ung, sprallig och glad Houston och den senare av droger och hjärnspöken korrumperade kvinnan är otroligt tragisk. Parets usla behandling av dottern Bobbi Kristina är också något som berör starkt.

Hur som helst vet Macdonald bättre än dra endimensionella penseldrag. Bilden som målas upp av Whitney Houston är mångfacetterat och präglas av ett objektivt granskande. Många olika åsikter får komma till tals och tittar får själv fundera över varför Whitneys liv blev som det blev. Oerhört väl komponerat av Macdonald, som vet vilka knappar hans ska trycka på för att skapa engagemang.

Sammantaget är Whitney är absorberande, vacker och samtidigt djupt tragiskt dokumentär om musikens helande kraft och kändisskapets baksidor. En film som varmt rekommenderas.

Vill du se mer kvalitativ film? Spana in vår lista över de bästa filmerna 2018! 

About Rasmus Torstensson 107 Articles
Skribent och recensent på filmtopp sedan 2015. Har du åsikter kring mina inlägg, tveka inte att höra av dig.
Inline
Inline