Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)
"Jurassic World: Fallen Kingdom" är en monstruös besvikelse.
Behöver vi verkligen mer Jurassic Park? I år är det 25 år sedan Steven Spielberg lanserade den framgångsrika filmserien. Jurassic World (2015) var ett rörigt men sevärt äventyrsspektakel som spelade in mer än en miljard dollar. Tack vare framgången kommer nu uppföljaren – som tyvärr är ett ordentligt klavertramp.
Historien i Jurassic World: Fallen Kingdom tar vid ett par år efter föregångarens slut. På totalförstörda ön Isla Nubar lever dinosaurierna i exil, med en aktiv vulkan som enda sällskap. Samtidigt råder det i USA delade meningar om hur situationen ska hanteras. Bör man låta dinosaurierna dö ut eller ska man bevara dem?
På den ena sidan av debatten står Claire (Bruce Dallas Howard) som på uppdrag av Lockwood (James Cromwell), en av upphovsmännen till dinosauriernas existens, ger sig ut på ett räddningsuppdrag tillsammans med Owen (Chris Pratt). Men det finns också andra som vill använda öns skarpkäftade varelser till andra syften.
På många sätt påminner upplägget i Fallen Kingdom om andra filmer i äventyrsgenren. Här finns stereotypiska karaktärer som tekniksnillet som först är rädd men sedan tar mod till sig, affärsmannen med en dold agenda och den militanta gerillaledaren, vars sympati sträcker sig till längden av ett mynt. Självklart med tillhörande scarf och automatgevär. Chris Pratt axlar återigen hjälterollen, med Bryce Dallas Howard som tidstypisk viljestark sidekick.
Behöver detta vara negativt? Svaret är nej. Det finns gott om exempel på filmer som använder ett utslitet koncept och ändå lyckas underhålla. Tomb Raider (2018) är ett exempel. Det finns mängder av problem med Jurassic World: Fallen Kingdom. Exempelvis Chris Pratts trötta insats. Men varför filmen i slutändan faller platt beror främst på en sak: Den är förbannat tråkig!
I stället för att berätta ett spännande äventyr med glimten i ögat som Jeff Goldblums i Jurassic Park (1993), går filmen all in på en moralhistoria om människans syn på sig själva som den dominerande arten samt farligheterna med genmanipulation. Lägg sedan till onödigt många icke-subtila kommentarer om djurs rättigheter av typen, "titta hur smart den här dinosaurien är, och vi tror vi har rätt att bestämma över den", och de två första akterna är slut. Den enda storslagna sekvensen syns i filmens trailer och är förvisso snyggt filmad, men påverkar helhetsintrycket föga.
Mot slutet går en special-ops tränad hybrid-dinosaurie loss inne i ett gammalt engelskt slott. Jag förstår att en T-Rex inte håller som coolhetsfaktor i sex filmer, men hur banalt ska det bli? Det känns mer och mer som att filmserien rör sig i en riktning mot Mega Shark vs Mecha Shark (2014). J.A Bayona (Barnhemmet, The Impossible) är en bevisat skicklig regissör men hur han kunde lämna hamnen med det här skeppet värt 150 miljoner dollar är en gåta.
Behöver vi verkligen mer Jurassic Park? För att nästa film inte ska kännas som ett intravenöst intaget sömnpiller måste tempot upp, manuset spetsas till och de platta budskapen tvättas bort eller presenteras bättre. Eller varför inte gå helt åt andra hållet och utrusta en dinosaurie med ett laseröga och låt den slåss mot en påtänd Jeff Goldbum i sann Kung Fury (2015) anda? Det vore underhållning!
För andra bättre produktioner se vår lista över de bästa filmtipsen från 2018.