Jessica Jones (säsong 2)
Den efterlängtade "Jessica Jones" säsong 2 har äntligen landat – men lever inte upp till förväntningarna.
Det är fler storylines i den andra säsongen av Jessica Jones, även om den övergripande handlingen är att Jessica (Krysten Ritter) tvingas ta itu med sitt förflutna. Utöver det så får Trish (Rachel Taylor) ett nytt beroende som sätter allt på spel och hennes längtan efter krafter skapar sprickor i hennes relation med Jessica. Hogarth (Carrie-Anne Moss) får reda på att hon är döende och Malcolm (Eka Darville) försöker hålla sig borta ifrån droger och annat dumt. Huvudskurken i den här säsongen är fysiskt starkare och mer mentalt labil än Jessica. Antagonisten är ingen mindre än hennes mamma, Alisa (Janet McTeer). Jessica har svårt att greppa detta till en början eftersom hon trodde att hennes mamma var död och att det var hennes aska som hon hade i en påse på kontoret.
Så levde andra säsongen upp till förväntningarna? Nja, inte riktigt och jag har svårt att sätta fingret på exakt varför. En anledning är helt klart att första säsongens skurk, Kilgrave, var mer unik och kändes som ett större hot. Första avsnittet på säsongen kändes mest som att det påbörjade varje handling och även om det var viktigt kändes det långtradigt, en känslan som håller i sig. Den första säsongen fångade mig på ett helt annat sätt och jag kunde gång på gång knappt vänta på nästa avsnitt. Alisa är helt klart en farlig skurk, men trots hennes styrka och kaotiska psyke kändes Kilgrave som ett större hot i allmänhet. Sån tur är återvänder Kilgrave och direkt är jag återigen förtrollad. Tyvärr försvinner han snabbt – och intresset sjunker på nytt.
Handlingarna i sig är det egentligen inget fel på, men det känns påtvingat hur vi kommer in på Jessicas förflutna när Trish försöker få Jessica att reda ut det. Varje karaktärs handling är väldigt individuell och det är få gånger de har något med huvudhandlingen att göra, snarare om varje karaktärs tillväxt och egna problem, vilket gör helheten spretig. Stundvis känns säsong 2 mer som en spinoff.
Samtidigt är det som en ögonöppnare som får en att fundera på om det inte är så att det är så vi lever våra egna liv också? Vi har folk runt omkring oss som vi anser att vi är nära, samtidigt som det pågår mycket de omkring inte vet om. Dock är det härligt att få se Alisas hela personlighetsspektrum, både de dåliga och de bra sidorna.
Överlag önskas bättre sammanhållning mellan de olika handlingarna samt kvickare manus, och säsong 2 hade nästan kunnat vara två avsnitt kortare. På detta saknas en skurk lika fängslande som Kilgrave. Däremot är Hogarths linje genomgående intressant, det är smärtsamt att se hur hon handskas med allt som kommer i hennes väg.