Recension: Downsizing (2018)

”Downsizing” med Matt Damon och Rolf Lassgård imponerar.

Matt Damon och Jason Sudeikis i Downsizing (2017).
Matt Damon (vänster) i rollen som Paul, och Jason Sudeikis som småmänniskan Dave (höger). Bild: cnet.com

Film: Downsizing (2017)
Regi: Alexander Payne
Manus: Alexander Payne & Jim Taylor
Med: Matt Damon, Christoph Waltz, Hong Chau, Kristen Wiig, Rolf Lassgård, Ingjerd Egeberg, Udo Kier, Jason Sudeikis m.fl.
Genre: Sci-fi, drama
Speltid: 2h 15min

Att tänka miljösmart blir allt mer attraktivt i dagens globaliserade samhälle. Och bra är väl det, med tanke på alla alarmerande rapporteringar kring hur vårt klimat blir allt mer labilt. Isar vid polerna smälter, växthusgaser samlas i atmosfären och medeltemperaturen på jorden riskerar att stiga ännu mer.

Men vilket ansvar är egentligen den enskilda individen beredd att ta för det som sker? Det är en fråga jag anser vara central i Alexander Paynes poetiska och visuellt hänförande sci-fi drama Downsizing. Filmen är intellektuellt stimulerande, den får verkligen hjärncellerna att arbeta.

Se också: Trailern till Downsizing

I vad som verkar vara en snar framtid har några framstående forskare upptäckt en makalös metod för att göra det som ingen trodde var möjligt – att krympa människor till storleken av en insekt. Upptäckten tolkas av samhället som ett sätt att lösa de problem överpopulationen ställer till med. Om alla människor blev pyttesmå skulle ju exempelvis klart mindre resurser behövas för att försörja befolkningen.

Udo Kier, Matt Damon och Christoph Waltz i Downsizing (2017).
Udo Kier (vänster) som Konrad, Matt Damon (mitten) som Paul, och Christoph Waltz (höger) i rollen som Dusan. Bild: variety.com

Några år går. Runt om i världen har allt fler människor valt att krympa sig själva, och så kallade mikrosamhällen har bildats där ’’småmänniskorna’’ bor. Medelåldersparet Paul (Matt Damon) och Audrey (Kristen Wiig) nappar likt många andra på idén om att bli små. Men på grund av komplikationer blir Paul lämnad i sticket, och får klara sig på egen hand i ett ’’mikroland’’.

Läs också: 25 nya filmer – här är bästa filmtipsen 2018

Paul får det ganska gott ställt dock. De tillgångar han hade tidigare blir ju ofantligt mycket mer värda nu när han blivit pytteliten, och Paul likt många andra mikromänniskor kan på så sätt leva i lyx utan att egentligen behöva arbeta för det.

Med Downsizing skiftar verkligen Alexander Payne genre och gör satir av ett gigantiskt och komplext problem – miljön. Han gör det bra, och jag ställer mig en fråga: Är det först när något gynnar våra egna intressen som vi är beredda att förändras för ett större ändamål? För Paul och de andra människorna i filmen verkar det enda målet med att bli liten vara lyxen det innebär. Att de faktiskt gör en enorm insats för miljön tycks inte vara huvudmotivationen. Mikromänniskorna får en chans att leva ett liv som de förmodligen aldrig skulle kunnat som normalstora.

Läs också: De bästa filmerna 2017

Alexander Payne är verkligen en av mina absoluta favoritregissörer. Hans dramakomedi Sideways (2004) är en av de mest enastående filmer jag någonsin sett. I About Schmidt (2002) och The Descendants (2011) skildrar han familjerelationer i skuggan av döden på ett helt lysande sätt. Mycket av styrkan i Paynes filmer ligger i att de är känslosamma utan att vara det minsta sentimentala. Till sin hjälp har han alltid skickliga skådespelare; alla tycks vilja jobba med den här fantastiska regissören.

Även om Downsizing inte är Alexander Paynes bästa film – den är å andra sidan hans mest ambitiösa – står den sig väl bland de övriga filmerna på hans meritlista.

About August Klittmar 37 Articles
21-åring från Marks kommun i Västra Götaland. Älskar att titta på film då jag finner det otroligt personlighetsutvecklande och nöjesgivande.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline