Den döende detektiven (2018)
Den döende detektiven - Värdig avslutning på en bra svensk thrillerserie
Den döende detektiven inleds med att en nu pensionerad Lars Martin Johansson (Rolf Lassgård) faller ihop i sin bil. Många år av ett hårt och stressigt leverne har tagit ut sin rätt. Han vaknar senare upp på sjukhuset där han får reda på att han fått en propp i hjärnan samt att hans allmänna hälsa är usel. Dessutom, berättar hans läkare, är han delvis förlamad i ena sidan av kroppen.
Därtill introducerar samme läkare honom för ett olöst fall, mordet på en liten flicka, som ägde rum för länge sedan och ber honom nysta i det. Först tvekar LMJ, men tristessen över sjukdomssituationen i kombination med moralpolisen i honom gör att han, tillsammans med Eriksson (Helena Af Sandeberg), börjar arbeta med mordgåtan. I samband med detta genomgår han en djupt personlig resa.
I första hand berättar serien två parallella historier som flätas samman av filmens (och antagligen bokens) tema. Dels utredningen av mordet på flickan och dels LMJs personliga resa med sin sjukdom. Båda ställer allvarliga frågor om etik och moral, i det ena fallet vem som förtjänar att leva och vem som förtjänar att dö, i det andra fallet om man ska tänka på sig själv eller andra när livsgnistan håller på att slockna.
Själva grundstoffet i brottshistorien har setts flera gånger, är ganska torftigt berättad och ligger mest och puttrar i ett avslaget tempo. Flera gånger blir Af Sandebergs karaktär tvungen att utbrista "vad gör vi nu?" bara för att föra handlingen framåt. I jämförelse med En pilgrims död, den första delen i serien som handlade om mordet på Olof Palme, bleknar denna avslutande dels mordmysterium.
Däremot är karaktären LMJs resa desto mer intressant. I början var jag lite orolig, eftersom det första avsnittet mest liknade en sorts omvänd kopia på den överskattade franska filmen En oväntad vänskap (2011). Men efter hand blir jag ordentligt berörd. Rolf Lassgård har gjort karaktären innan, vilket märks. Han förmedlar de inre känslorna utmärkt, oftast utan att använda sig av onödigt svepande gester. Han är strålande i en roll som är skräddarsydd för honom.
När eftertexterna rullar är jag något kluven. Å ena sidan en slätstruken mordhistoria, å andra sidan ett varmt och skickligt karaktärsporträtt. Troligtvis hade Den döende detektiven gynnats av att fokusera ännu mer på LMJ, kanske genom en mer personligt kopplad brottstvist. Trots detta är det en värdig avslutning på en svensk thrillerserie som sedan starten imponerat.