Fem trailers som var bättre än filmerna

En grym trailer kan ibland dra publiken vid näsan. Här är fem exempel på trailers som var bättre än filmerna.

Trailertexten i början av en trailer

En trailers jobb är att peppa och att skapa ett behov hos publiken att plötsligt vilja bränna sina surt införtjänade slantar på en bioupplevelse. En välsvarvad trailer kan få den bäste filmfanatikern att frångå sina principer och ge Michael Bay ännu en sista chans.

Dock uppstår det patrull när en trailer helt missvisar tittaren och använder sig utav falsk marknadsföring. En trailer kan utlova guld och gröna skogar för en film som på sin absoluta höjd erbjuder en fallfärdig tall. Detta fenomen ska jag djupdyka i idag. Detta är fem trailers som var bättre än filmerna! 

PS: Fokus kommer att ligga på moderna blockbusters eftersom trailer-hysterin där håller greppet starkast.

5. Godzilla (2014)

Vad utlovas: Trailern till Godzilla utlovar ren apokalyps. Domedagen är här i form av en mustig skräcködla och användandet av skuggor, rökeffekter och siluetter agerar läskiga smakprov på vår domedag. Katastroffilm, monsterfilm och skräckfilm strösslas över trailerns bild- och ljudspråk och monstrets återhållsamma användning känns härligt Spielbergsk.

Vad bjöds: Gareth Edwards Godzilla är ingen dålig film, men dessvärre provocerande medioker. Edwards använder, tack och lov, monstret på ett ypperligt ”less is more”-sätt men utrymmet prioriteras åt plywood-platta mänskliga karaktärer. Aaron Taylor-Johnson och Elisabeth Olsen dränerar varje bildruta de deltar i på energi och tycks bära på dyblöta filtar på sina axlar. Lägg dessutom till några mindre trevliga överraskningar som ovanstående trailer inte visar och min besvikelse är fullbordad.

4. Iron Man 3 (2013)

Vad utlovas: Oj! Den rappkäftade och tillika orubbligt arroganta Tony Stark har mött sin nemesis! Iron Man 3 ser ut att erbjuda filmserien ett mörkt och laddat avbrott där konsekvenserna framstår som totalt förrödande. Modigt, mörkt och pampigt som bara den!

Vad bjöds: Same old, same old. Jag hade varit helt okej med samma gamla, men erbjud mig inte en exotisk medelhavsrätt och sen servera mig en Big Mac. Jag älskar båda, absolut, men jag vill veta vad jag betalar för.

3: Lights Out (2016)

Vad utlovas: Yikes, vad rädd jag blev av trailern till Lights Out. Svenska David F. Sandbergs långfilmatisering av sin kortfilm såg ut att bjuda publiken på ett skrik-maraton av guds nåde. Trailern är vråltight och verkar ge oss tittare precis lagom mängd exposition. Vad kan gå fel här?

Vad bjöds: En hyfsad skräckis med en till en början fräsch gimmick. Som långfilm blir det tyvärr snart långrandigt, även om några ordentliga jump-scares bjöd mig på några skvätt vätska i byxan. Konceptet passar sig ypperligt i sin ursprungliga kortfilmsform men som långfilm famlar Lights Out i mörkret (heh).

2: AvP 2: Requiem (2007)

Vad utlovas: Köttigt, synligt våld som håller de löften som första filmen desperat försökte hålla. Praktiska effekter från himmelriket, suggestiv stämning till vad som faktiskt såg ut att bli en lovande batalj mellan de ikoniska filmmonstren!

Vad bjöds: Våld fick vi. Tja, det var väl det AvP 2: Reqiuem hade att erbjuda utöver bäcksvart ljussättning, spastisk klippning och onödigt fokus på plywood-platta människor. Igen.

1: Max Payne (2008)

Vad utlovades: Guld och gröna skogar för spelfansen! En murken voice-over inleder trailern till Mark Wahlbergs skinnjacksinsvepta berserkargång och känslan av noir i samspel med tv-spel känns förtrollande. Jag var 18 och peppen var olidlig, trots en surmulen demon som varsamt viskade: ”det är inte möjligt” på min axel.

Vad bjöds:  En Max Payne utan pain. En PG-13 och kalorsnål hämndjakt som inte kompenserar sin avsaknad av action med karaktär. En och annan halvvacker tagning på avbrända gevärshylsor räcker inte för att rädda detta trötta försök till filmatisering som totalt missat poängen med sitt källmaterial. Synd!

Håller du med om denna lista över trailers som var bättre än filmerna?

 

Fredrik Edström

Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.