Recension: Solsidan (2017)

Solsidan bjuder på en hel del skratt, men hade kunnat finslipas i sina mer dramatiska sekvenser.

Snart kommer Filmen om Solsidan.
Snart kommer filmen om Solsidan. På bio första december.

Titel: Solsidan (2017)
Regi: Felix Herngren & Måns Herngren
Manus:
Jesper Harrie
Med: Felix Herngren, Mia Skäringer, Johan Rheborg, Josephine Bornebusch, Henrik Dorsin m.fl.
Genre: Komedi
Speltid: 
1 tim 44 min
Premiär: 1/12 (smygpremiär 27/11)

Så har “Solsidan” blivit med film. Den folkkära TV-serien behöver förmodligen ingen vidare introduktion, men för den oinvigde har Felix Herngrens (bland andras) berättelser om välbärgade Saltsjöbadsbor i stela situationer tagit Sverige med storm sedan 2010.

I filmen återvänder alla välkända ansikten. Vi får återigen bekanta oss med Dorsins snåla karaktär Ove, Herngrens neurotiska Alex, Skäringers självsäkra Anna, Rheborgs pengakära Fredde och Bornebuschs, ja, också ganska materialistiska Mickan. Det är svårt att beskriva handlingen i någon slags premiss så jag väljer istället att lyfta fram det övergripande temat: Livskriser. Skilsmässor, sjukdom, otrohet och barnlöshet är hela tiden närvarande och bildar konstigt nog själva knutpunkten för en hel del komik i sann Solsidan-anda.

Det finns många riktigt roliga scener. Som när en, enligt omgivningen given, MUF:are helt plötsligt börjar intressera sig för Che Guevara och dissa finansmarknaden, när en berusad karaktär går på spermajakt bland celebriteter i Torekovdimman eller den otroligt obehagliga stämningen som uppstår när han faktiskt lyckas, på ett väldigt oväntat sätt.

Men det är ungefär där det stannar. Jag har själv aldrig varit en riktig “Solsidan-älskare” så jag kan vara något partisk, men jag uppfattar ändå en brist på asgarv och gapflabb i publiken. För mig känns det som att Solsidan har en väldigt tajt och välgjord inledning för att sedan förlora fotfästet lite och gå ned sig för mycket i sidospår, som inte tillför speciellt mycket till helheten. Den röda tråden och den dramaturgiska kurvan finns inte riktigt där medan balansen mellan humor och allvar går förlorad i samma veva. Det blir mer som ett par löst ihopsatta TV-serieavsnitt än en riktig långfilm och jag fann mig själv mer sugen på att sträcka mig efter klockan ju tydligare det här blev.

Med det sagt finns det en del sköna karaktärstillskott i ensemblen och jag inser att det inte är helt lätt att göra TV-serie till långfilm. I det stora hela tror jag att fans av Solsidan kommer att ta emot filmen med öppna armar. Det är mer av samma och med en välförtjänt fördjupning, men jag tycker helt klart att manuset hade kunnat finslipas. Särskilt i de mer allvarliga delarna, där förutsägbarheten blir lite löjlig till och med för mig och jag är allt annat än synsk.

Betygssymbol för 3 av 5

Om du letar efter filmtips på svenska komedier borde du spana in vår lista. Vi uppdaterar den kontinuerligt så att du alltid ska kunna hitta nytt bra material till filmkvällarna.

Latest posts by Daniel Turfors (see all)

1 Trackbacks & Pingbacks

  1. Intervju med Solsidan-gänget – Filmtopp.se

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.