Dalida — Dömd att älska (2016)

”Det är konstigt att vara så känd universellt och ändå vara så ensam”, sa den briljante Albert Einstein om ensamhet. Forskningsstudier visar att ofrivillig ensamhet är lika ohälsosamt som rökning. Sverige är dessutom det land med störst andel ensamhushåll i världen, där fyra av tio hushåll består av enbart en vuxen. Ensamhet är mänsklighetens akilleshäl.

Just ensamhet har porträtterats på vita duken genom decennierna. Robert De Niros psykotiska ensamvarg Travis Bickle i Taxi Driver ploppar genast upp i huvudet, men även Ingmar Bergmans poesi i klassikern Smultronträdet från 1957 kvalar in på listan.

I den bioaktuella självbiografin Dalida — dömd att älska är ensamheten åter i fokus. Handlingen är centrerad kring den fransk-italienska sångerskan Dalidas liv. Vi får följa Lolanda Cristina Gigliotto, som hon egentligen hette, från genombrottet på 60-talet till slutet av karriären i ett disko-pulserande 80-tal, efter att ha sålt över 130 miljoner skivor världen över. Den kärlekstörstande Dalida kunde, förutom franska och italienska, sjunga på spanska, arabiska, hebreiska och tyska. Hon hade även huvudrollen i Youssef Chahines klassiker Le Sixieme Jour från 1986.

Filmen bygger delvis på romanen Dalida från 1995 av den franska författaren Catherine Rihoit. Regissören Lisa Azuelos, kanske mest känd för att ha gjort Miley Cyrus-floppen Lol (2012), står för regi. Precis som titeln antyder brottas filmen med den eviga frågan: existerar äkta kärlek? Azuelos försöker mer än en gång påminna publiken om huvudtesen genom att låta kärlekspoesi florerar flitigt i dialogerna, mycket hämtad direkt ur boken, och min mättnadskänsla växer sig snabbt stor. Vissa scener känns ibland som upprepningar och blir därför överflödiga. Regissören försöker täppa till luckor i storyn med att översalta vissa dialoger med kärlekspoesi.

Storyn är, likt en jukebox på en löningsfredag, fullproppad med Dalida-hits. Låtarna är uppenbart handplockade för att passa in i stämningen, men resultatet blir ändå underhållande.

Den italienska skådespelerskan Sveva Alviti ger ett övertygande intryck i rollen som den kärlekssökande Dalida. Anförd med ett brett Julia Roberts-leende utstrålar hon karisma och sorgsenhet på samma gång, och empatin som hon förmedlar går inte att blunda för. "Jag har gått från man till man för att hitta den riktiga kärleken. Jag försöker vara lycklig, men döden smyger omkring mig som ett vilddjur", konstaterar den franska stjärnan vemodigt.

Dalida — dömd att älska för tankarna till en annan fransk självbiografisk film; den om sångerskan Edith Piaf i La Vie en Rose (2007). Båda filmerna skildrar två trasiga själars jakt på ouppnåelig lycka, dömda till liv i ensamhet. Och även om filmatiseringen av Piafs liv är en bättre film har regissören Lisa Azuelos lyckats cementera Dalidas insiktsfulla budskap i mitt medvetande. Resan dit är även ganska underhållande.