Recension: The Glass Castle (2017)

“The Glass Castle” är en skaplig tear-jerker i sann Hollywood-anda

Max Greenfield och Brie Larson i "The Glass Castle"
Foto: Lionsgate

Film: The Glass Castle (2017)
Regi: Destin Daniel Cretton
Manus: Destin Daniel Cretton, Andrew Lanham (baserat på en bok av Jeanette Walls)
Med: Brie Larson, Woody Harrelson, Naomi Watts, Max Greenfield, Ella Anderson m.fl.
Genre: Drama, Biografi
Speltid: 2tim 7min

Jeanette Walls (Brie Larson) har en spalt i New York Magazine, och hon är förlovad med en ekonomisk rådgivare. De lever ett bekvämt liv i storstaden, men under ytan tampar Jeanette fortfarande med sina mörka barndomsminnen. Hennes uppväxt bestod till stor del av att flytta från ett övergivet hus till ett annat, läsa böcker istället för att gå i skolan, och att hålla sin alkoholiserade men kärleksfulle pappa i schack.

Vi växlar mellan 1980-talets New York, och Jeanettes barndom som utspelar sig lite varstans. Pappa Rex (Woody Harrelson) har stora ambitioner och drömmar för sin familj, som består av frun Rose Mary (Naomi Watts) och deras fyra barn. En sådan dröm är att bygga ett stort slott i glas, ett projekt som Jeanette fattar intresse för. Men drömmar sätter ingen mat på bordet, och familjen lever konstant i eländiga förhållanden. Filmskaparna gör ett bra jobb med att väva ihop nutid och dåtid med varandra, det känns sällan rörigt.

Det finns vissa aspekter med The Glass Castle jag gillar. Skådespeleriet från samtliga inblandade är beundransvärt, och det inkluderar de många barnen också. De stora namnen, Brie Larson, Woody Harrelson och Naomi Watts är som man kan förvänta sig i fin form, men trumfkortet står faktiskt Max Greenfield för. Han spelar Jeanettes fästman David, och är i stort sett sin egen karaktär “Schmidt” från serien New Girl, med några få justeringar. Han adderar några viktiga komiska andningspauser i en film som tar sig själv på väldigt stort allvar. Som man kan tänka sig uppskattar bohemen Rex inte Davids luxuösa stil, och scenerna när de konfronterar varandra är filmens bästa…

… och det är lite synd, eftersom The Glass Castle egentligen ska handla om Jeanettes förlikning med sin tid som barn. Det är något tonmässigt som inte riktigt stämmer med den biten. Det är “för mycket Hollywood” över det hela. Filmen fokuserar på lidandet och det nobla i att som individ vara stark och ta sig igenom smärtan (amerikanskt var det ja). Det här är en klassisk tear-jerker, och eftersom det är så uppenbart att det är upplagt för snyft, blir det inget av den varan.

Det går egentligen inte att klaga på själva hantverket, regissör Destin Daniel Cretton har lyckats pussla ihop den riktiga Jeanette Walls memoarer till en fullt fungerande film. Jag tycker inte heller att den tämligen långa speltiden är ett problem, men filmens helhetsintryck blir aldrig mer än godkänt. The Glass Castle försöker vara en djup feel good-film när den hade fungerat bättre som en dystrare historia om vardagsrealism. Vi får väl se om Akademin nappar på detta Oscarsbete.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.