Recension: Snömannen (2017)

“En hel del gör att filmen aldrig blir något annat än en fungerande thriller”

Snömannen. Michael Fassbender går i ett snöklätt landskap som detektiven Harry Hole i "Snömannen"
Den 13 oktober kommer Snömannen på bio. Rollen som Harry Hole spelas av Michael Fassbender.

Titel: The Snowman
Regi: Thomas Aflredsson
Manus: Peter Straughan, Hossein Amini
Med: Michael Fassbender, Rebecca Ferguson, J.K. Simmons, Peter Dalle, m.fl.
Genre: Thriller, Drama
Speltid: 1 tim 59 min

Vår svenska stjärnregissör Tomas Alfredson (Låt den rätte komma in, Tinker Tailor Soldier Spy) är tillbaka och har filmatiserat den norska stjärnförfattaren Jo Nesbøs Snömannen, med bland annat den irländske stjärnskådespelaren Michael Fassbender (Inglorious Basterds, Prometheus) som spelar stjärnpolisen Harry Hole. Det är väldigt skandinaviskt – men som ni märker också ganska stjärnspäckat och grandiost.

Mycket känns igen när de första vidsträckta bilderna av snöiga landskap presenteras och så fortsätter det. Du som är bekant med Alfredsons lite murriga, rökiga och långsamma stil, eller suputar till poliser signerat de deckare vi blivit kanske alldeles för försedda med kommer att känna sig hemma.

Harry Hole, alltså Fassbender, vaknar upp på en bänk med en vodkaflaska i näven som sig bör och snart nog påbörjas en riktigt knepig mordgåta när kvinnor plötsligt börjar försvinna här och var i Norge – alltid med smältande snögubbar bredvid brottsplatserna. Vi får bekanta oss med norska Bergen, en kedjerökande huvudperson, slemmiga läkare, elaka män och högt uppsatta skummisar. Rollistan imponerar. Svenska skådespelare som Peter Dalle (Yrrol) och Sofia Helin (Bron) får spela med stora namn som Val Kilmer (Heat), J.K. Simmons (Whiplash) och Charlotte Gainsbourg (Melancholia). Det är en historia som tuggar på i sin egen, lite långsamma takt under två timmar men då och då bränner det till och blir rejält spännande.

“En fröjd för ögat”

Alfredson lyckas också fånga de norska landskapen på ett sätt som ibland blir bländande vackert, den pyrande snön och de smugorna, dränkta i vitt är ofta en fröjd för ögat. Det är också kul att se ett så pass hett namn som Michael Fassbender i den här potpurrin av skandinavisk melankoli.

Men det finns en hel del som gör att filmen aldrig blir något annat än en fungerande thriller att slänga igång en fredagskväll för mig. Även om den verkligen duger gott så. Jag tycker att Harry Hole är en ganska opersonlig och ointressant huvudkaraktär och kunde inte sluta jämföra honom med den mycket mer färgstarka Lisbeth Salander från Milleniumtrilogin – Snömannen blir någon slags korsning mellan David Finchers The Girl With the Dragon Tattoo (2011) och, typ, Wallander. Många skådespelarinsatser är nämligen alldeles för träiga för att bli något annat än så och de knepiga, lite överdramatiska motiven och teman samt några knasiga sidospår i berättelsen är även de lite billiga.

Jag drar aldrig riktigt på smilbanden, utom när snögubbarna dyker upp till dramatisk musik, men då av helt fel anledning. Fingertoppskänslan som Alfredson visat sig ha innan dyker upp då och då men det blir snarare jag som får leta efter den än att den är alldeles uppenbar. Spana gärna in vår lista där vi tipsar om årets bästa filmer – hittills 

2 Comments on Recension: Snömannen (2017)

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.




Inline
Inline