Recension: Maudite Poutine (2016)

Lite för många utfyllningsscener gör ”Maudite Poutine” något tröttsam

Martin Dubreuill och Jean-Simon Leduc i filmen "Maudite Poutine"
Foto: Metafilms

Film: Maudite Poutine (2016)
Regi: Karl Lemieux
Manus: Karl Lemieux, Marie-Douce St-Jacques
Med: Martin Dubreuil, Jean-Simon Leduc, François Aubin m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1tim 31min

”Maudite Poutine” är den tredje filmen jag ser i år om två bröder som på ett eller annat sätt fastnar i den kriminella världen. De tidigare två har varit väldigt bra (”Den enda vägen” och i synnerhet ”Darkland”), men den här filmen hinner på sin korta speltid ändå bli lite långtråkig, trots att den är gedigen i sitt utförande.

LÄS OCKSÅ: Michael Shannon berättar om indie-skådespelares dåliga löner

Vi får träffa Vincent, en 27-åring som med sina kompisar stjäl droger av helt fel personer. Åt dessa personer jobbar Vincents bror Michel, som i öppningsscenen tillåter att Vincents kompisar blir misshandlade. De måste nu skrapa ihop massa pengar för att betala tillbaks för stölden, och brödernas relation sätts på spel.

Regissör Karl Lemieux är till vardags medlem i bandet Godspeed You! Black Emperors och det här är hans första långfilm. Det går att ana höga ambitioner, och det är uppenbart att han utöver musikfärdigheter även har ett öga för rörlig bild och dialoger. De båda huvudrollsinnehavarna Jean-Simon Leduc och Martin Dubreuil är trovärdiga som bröderna och har båda varsin uppbrottsscen som är riktigt intensiva.

Dialogerna mellan karaktärerna är som sagt välskrivna, vilket gör det synd att så få ord faktiskt uttalas. ”Maudite Poutine” är oftare än inte konversationsfri, och det leder förvisso till vackra scener från landsbygden, men de räcker bara en liten stund innan det känns som Lemieux vill fylla ut speltiden med människor som vandrar i skogen under alldeles för många minuter.

När det kommer till själva narrativet är filmen lite rörig. Vincent och hans kompisar har tid att repa med sitt band och gå till sina vardagliga jobb, samtidigt som de har livsfarliga gangsters efter sig. Vincent träffar en tjej, som sedan försvinner ur storyn. Det är bröderans relation som är ”Maudite Poutines” främsta vapen. Från första bildrutan anar vi att det kommer att bli en mörk upplevelse, men det blir faktiskt dystrare än vad man kunnat ana, en scen framåt slutet är omskakande.

LÄS OCKSÅ: Recension: Darkland (2017)

Det kan bli svårt att se ”Maudite Poutine” i Sverige, det finns än så länge ingen information om den kommer att visas på bio här eller inte, istället visas den upp på diverse festivaler (exempelvis under Way Out West där jag såg den). Men förhoppningsvis leder filmen till att Lemieux får möjligheten till att fortsätta utvecklas som regissör. Jag kan föreställa mig att han har en bättre och mer kommersiell film framför sig.

Bäst: Skådespelet.
Sämst: De många utfyllningsscenerna.

Betygssymbol för 3 av 5

About Filip Kruse 229 Articles
Kultur- och sportintresserad student, född, uppvuxen och bosatt i GBG, har ambitionen att någon gång skriva ett manus.