Förhoppningar och farhågor – Spider-Man: Homecoming

Foto: Marvel

Imse vimse spindel klättrar uppför tråden ännu en gång! Spider-Man: Homecoming innebär ett sjätte besök av vår allas favorit-spindel och trots min ängsliga fobi för de åttalemmade små kräken ska det bli ett kärt återseende. Peter Parker satte sina radioaktiva gaddar i hjärtat på mig för en herrans massa år sedan och bettet har fortfarande ett stadigt grepp.

Däremot tillhör jag den försvinnande lilla minoritet som tyckte att Spidey hade det rätt bra i Sonys förvar. Raimis andra film, Spider-Man 2, är tvivellöst Spiddes ljusaste stund och Andrew Garfields rumpa i rebooten satt perfekt i spandex-dräkten. Visst, del två i Amazing-serien led förvisso av mildare manodepressivitet, men jag hade ändå hemskt gärna sett regissören Webb avsluta sin trilogi.

Spideys första sving in i Marvels filmuniversum är därför laddat med mer förhoppningar och farhågor än du kan ladda en nätskjutare med. Likadelar pepp som oro sprider sig genom nervsystemet och nu tänkte jag att du ska få ta del av mina:

Förväntningar


MCU som lekplats

Foto: Marvel

Jag läste serietidningen hyfsat intensivt i mina tidiga tonår. Det blev många förväntansfulla och pirriga besök till Varubörsen i Kalmar för att se om nya tidningar landat. Jag älskade serierna och när någon annan hjälte eller skurk gästade i Spideys egna tidning var det lilla julafton i mitt nördiga tonårsrum. Finbesök av Wolverine, Captain America eller varför inte Silver Surfer var alltid en våt dröm för ett Spidey-freak och nu kan äntligen samma fenomen skådas på vita duken.

Därför blev beskedet att Marvel Studios inlett samarbete med Sony om att låta nätsvingaren agera i Marvels filmiska universum en lustfylld energikick. Bara tanken av att se Spidey utbyta kaxigheter med Tony Stark och tramsa med åskguden Thor framkallar en massiv saliv-salva i munnen. Jag önskar få se Spidey förgylla filmuniversumet, bidra med fräscha nyanser, men utan att vara beroende av det.

En tonårings värld?


Foto: Marvel

Spider-Man är unik i superhjältekontexten eftersom han är en ynglig som plötsligt ges en övernaturlig gåva, eller förbannelse if you will. Den unge pojkens axlar är inte byggda för tyngden ett slitsamt superhjälteliv lägger på dem. Parkers privata, finniga tonårsliv hamnar ständigt i kläm med bombastiska bataljer med superskurkar, gudar och diverse butiksrånare.

Jag vill för en gångs skull se tonåringen Peter Parker. Tonåringen som behöver spöa Thanos så snabbt som möjligt för att hinna till förmiddagens matteprov. Att dessutom få se denna unga krabat i vår moderna samtid med youtube och sociala medier i omlopp gör inte måltiden mindre smarrig. Jag önskar att Parker stannar i skolan länge och att energi och krut läggs på Parkers ständiga balanserande mellan rollen som ängslig pojkvasker och nätspinnande brottsbekämpare.

Farhågor


Fortfarande underdog?

Foto: Marvel

Den kanske skarpaste oron jag bär inför Homecoming är huruvida Spindeln fortfarande är en ängslig underdog? Med en titan som Tony Stark som sponsor blir resurserna plötsligt så gott som oändliga. Übermiljardären tycks ha utrustat tonåringen med en high-tech-dräkt, utrustad med allt från avancerade nätskjutare, drönare och inbyggd stomipåse.

Måste fristående rullar i ”MCU” mynna ut i ”The Downey Jr show”? Han är sannerligen mannen att tacka för detta färgglada, delade universum men i min värld hade Captain America varit en betydligt mer lämplig mentor. Jag förstår att Sony och Marvel vill lotsa in Spidel-mannen in på Avengers planhalva, men jag håller tummarna att vitala delar av Parkers karaktär inte går förlorade. Än så länge kan jag, givetvis, enbart spekulera.

Generisk bad guy?


Michael Keaton i nya Spider-Man

En superhjälterulles största synd är att inte låta hjälten tampas mot en färgstark och minnesvärd skurk. Det finns en anledning att tokstollar som ogillar Batman ändå finner mycket att njuta av i t.ex The Dark Knight. En mustig antagonist representerar filmpublikens mörka sidor, sidor som de flesta älskar att hänge sig åt.

Varför har då Marvel så förbluffande svårt att få till sina bad guys? Pendeln svingar mellan sträva tråkmånsar (Malekith, Ultron, Whiplash) eller skurkar som humaniseras i så stor utsträckning att de skiftar till någon form av anti-hjälte (Loki, The Winter Soldier). Kommer då Spider-man: Homecomings skurk The Vulture falla platt? Tyvärr pekar ganska mycket åt detta.

Trots att Michael Keaton är hetare än kokhet efter The Founder, Birdman och Spotlight är jag orolig. Thor: The Dark World lyckades finta bort Christopher Ecclestons vanligtvis oemotståndliga karisma och Whiplash i Iron Man 2 ska vi inte ens prata om. De små glimtar vi fått se av Keatons karaktär i diverse trailers ser ärligt talat rätt lökiga ut. Flamsig kostym varvas med dödströtta ”bad guy”-repliker. Jag hoppas, innerligt, att min magkänsla har fel!

Spider-man: Homecoming har premiär på bio 7:e Juli

About Fredrik Edström 233 Articles
Med den ena foten stabilt placerad i den bombastiska, högbudet-världen och den andra i mysiga karaktärsdrivna draman blir jag knappt själv klok på min filmsmak. Dock är en sak säker: Jag är djupt förälskad i filmens värld.

1 Trackbacks & Pingbacks

Comments are closed.