Recension: The Magnificent Seven (2016)

7
Foto: Columbia Pictures

Film: The Magnificent Seven (2016)
Regi:  Antoine Fuqua
Manus: Richard Wenk och Nic Pizzolatto
Med: Denzel Washington, Chriss Pratt, Ethan Hawke, Vincent D’Onofrio, Haley Bennet m.fl.
Genre: Action
Speltid: 2 tim 12 min

När en liga av hänsynslösa tjuvar, ledda av Bartholomew Bogue (Peter Sarssgaard), tar järngrepp över den lilla byn Rose Creek,  ber de desperata byborna prisjägaren Chisolm (Denzel Washington) om hjälp. Chilsom tar sig an uppdraget och anlitar sex färgstarka individer till att hjälpa honom med det omöjliga uppdraget – att skydda byn. Under följande dagar måste de sju individerna tillsammans med byborna arbeta ihop en plan för att ta sig an Bouges stora armé.

The Magnificent Seven är en remake på en västern med samma namn från 1960, som i sig är en remake på Akira Kourosawas klassiker De sju samurajerna från 1954. Filmen skiljer sig från sina föregångare genom att ha gett de sju huvudrollerna olika etniciteter, men bortsett från denna detalj så bjuds det inte på något nyskapande.

Rent stilistiskt är The Magnificent Seven snygg, och från första minuten känns filmen som en klassisk western-rulle. Fotot är läckert och miljöerna är spektakulära.  Filmmusiken, som legenden James Horner komponerade strax innan han gick bort, är också helt enastående. Fuqua visar än en gång att han kan regissera utomordentlig “over the top action”. Speciellt det sista slaget i filmen, som är en av de bästa actionscener jag har sett i år.

LÄS OCKSÅ: De sex bästa westernfilmerna som gjorts

Med allt detta sagt har filmen otroligt många problem. Manuset är slarvigt och karaktärerna är fullständigt underskrivna. I princip alla sju huvudkaraktärer saknar motivation bakom sina aktioner. Chris Pratts karaktär går till exempel från att vara en alkoholiserad spelmissbrukare till en sympatisk hjälte på cirka en minut. Samtliga karaktärer ser spännande ut till en början, men Fuqua ger dem inget karaktärsdjup. Mest intressant är dock skarpskytten Goodnight Robicheaux (Ethan Hawke), som är den enda av de sju som verkar ha någon slags svaghet. Hans relation med sin bästis Billy (Byung-Hun Lee) bjuder på bra kemi. Likt huvudrollerna saknar också skurkarna motivation bakom sina ageranden, vilket gör att de bara känns endimensionella.

Washington bjuder alltid på bra skådespel och här har han hämtat inspiration från gamla Clintan-filmer. Pratt spelar tyvärr samma karaktär som han alltid gör och även om han är otroligt charmig, så är det tråkigt att se en sån stor stjärna bli så typecastad. Saarsgard gör sitt bästa för att ge sin karaktär liv, men manuset ger honom för lite att jobba med och tungviktaren Vincent Dónofrio överspelar totalt. Resterande skådespelare får alldeles för lite tid för att skina.

Med en imponerande skådespelarensemble, talangfulla manusförfattare och en av vår generations bästa action-regissörer hade jag verkligen hoppats på mer av denna film. Dock levererar den som actionfylld popcornrulle som inte tar sig själv för seriöst.

Bäst: James Horners enastående musik.

Sämst: Dålig karaktärsutveckling och oklara motivationer.

betyg_2_5