Vid vägs ände (2016)
En före detta polis hittas mördad i sitt hem och Beckgruppen tar sig an fallet. I huset finns inga tecken på att det skulle röra sig om något inbrott, eftersom ingenting är uppbrutet eller skadat i hemmet. Mördaren och offret antas därför ha haft en relation vilket blir det första Martin Beck undersöker. Det visar sig att offret var en polis känd för sina hårda tag, något som också bekräftas av kriminella innanför murarna.
Dessutom hittas ett dolt säkerhetsrum i huset, fullt med bland annat stulna vapnet. På dessa säkras fingeravtryck från någon kriminell som var inblandad i det berömda Halloween-rånet för fyra år sedan. Frågan är hur alla vapen har hamnat hos den före detta polisen och om han har en koppling till rånet?
Den tredje Beck-filmen av de fyra nyproducerade börjar i ett högre tempo och med mer sting mot de tidigare två. Inledningen väcker även en viss nyfikenhet kring mordfallet efter dess kryptiska omständighet. Vid sidan av utredningen tillåts kollegorna runt filmseriens huvudkaraktär, Beck, få mer spelrum att utvecklas och fragment från deras privatliv vävs in i handlingen. Bland annat får Jonas Karlssons karaktär, polischefen Klas Fredén, äntligen en funktion.
Läs också: De tre bästa Beck-filmerna
Även om det inte är något jättedjup som skildras, tillför det lilla birollerna något extra. Även Becks privatliv får utrymme och det är framför allt den eviga flingen med kollegan Gunilla Urst (Anu Sinisalo) som sklidras. Noterbart är att den sorg Beck bar genom hela förra filmen, efter Gunvalds bortgång, nu är som bortblåst.
Tyvärr mattas tempot av allt eftersom och mitt i filmen förekommer det mer och mer surrealistiska möten mellan karaktärer som vävs in i handlingen för att föra berättelsen framåt. Med detta förenklas även dialogen i handlingen till en nivå långt ifrån att få kallas innovativ. Tyvärr väldigt förekommande bland TV-producerade deckare att just detta sker. Ingen tittare ska känna sig förvirrad och därmed blir händelseförloppen som oftast väldigt förutsägbara.
Själva avslutningen blir aldrig riktigt rafflande utan upplösningen förblir en intetsägande del, utan vidare inspiration. Av de tre filmerna som hittills fått premiär är likväl Vid vägs ände den bättre, tack vare filmens inledningen.
Bäst: Filmens inledning förblir höjdpunkten.
Sämst: Faktumet att handlingens utveckling och spänning sackar ihop totalt halvvägs in i filmen.