The Defeated (säsong 1, avsnitt 1-4)

Den svenske manusförfattaren och regissören Måns Mårlind har skrivit samtliga avsnitt till den spännande TV-serien Shadowplay, som han sedan regisserat med Björn Stein. Mårlind och Stein har tidigare även regisserat Underworld: Awakening, Midnattssol, Känn ingen sorg och Eld & lågor tillsammans, vilket gjort att man nu har fått 300 miljoner kronor att leka med – och det råder ingen tvekan om att serien känns ordentligt påkostad.

Hur kommer det då sig att det är titeln The Defeated som står som rubrik till den här recensionen? Några av projektets amerikanska delproducenter har klippt om serien och skapat en internationell version, som kommer att visas i USA där avsnitten har kortats ned till mellan 40-45 minuter per avsnitt. Vilket alltså innebär att The Defeated är en två timmar nedklippt och förenklad version av Shadowplay, som nu får premiär här i Sverige. Delvis mot skaparens vilja.

Handlingen utspelar sig i Berlin och året är 1946, året efter det andra världskrigets slut. Efter ofantligt många filmer, serier och böcker som har grävt i olika skeenden av det senaste världskriget, så är The Defeated något helt annat – på ett väldigt positivt och tankeväckande sätt. Än idag finns det folk som tittar en aning snett på Tyskland och landets historia, men blott ett år efter krigets slut så var det givetvis oerhört lätt att dra alla tyskar under samma nazistkam. Medan det givetvis fanns otroligt många människor som drabbades och inte delade samma åsikter.

Fotot är otroligt snyggt.

Max McLaughlin (Taylor Kitsch) är en amerikansk polis som skickas till Berlin för att hjälpa till att få ordning på och organisera en polisstation. Eftersom många av stadens män antingen dödats i kriget eller hamnat i olika fångläger i Sibirien, så består polisstyrkan av i princip enbart av ett gäng kvinnor som leds av Elsie Garten (Nina Hoss). Max har i sin tur även egna anledningar för att befinna sig i landet, hans bror Moritz (Logan Marshall-Green) försvann nämligen under kriget och sägs både jaga och mörda nazister som hämnd för deras handlingar under kriget.

Vi får tidigt veta att Berlin under den här tiden är en av världens farligaste städer och att 100 000 våldtäkter anmäldes under det första året. Det är i skuggan av detta som seriens stora skurk, ”Engelmacher”, växer fram. Han hjälper kvinnor som blivit våldtagna att bli av med oönskade graviditeter och som betalning tvingas kvinnorna sedan arbeta för honom som prostituerade och spioner i staden.

Under den första halvan av säsongen imponeras jag gång på gång över hur väl den där budgeten verkar ha spenderats. Fotot är otroligt snyggt och berättelsen som byggs upp är lika spännande som intressant. Jag hade däremot gärna spenderat mer tid med exempelvis de ryska karaktärerna, som nu mest agerar samma gamla vanliga ”ryss” i en TV-serie med amerikanska huvudrollsinnehavare. Något säger mig däremot att det kan finnas mer att hämta kring detta i den två timmar längre versionen av serien.

MER LÄSNING: Årets bästa serier.

Här i Sverige kommer vi lyckligtvis att få ta del av även den längre versionen under våren, när Viaplay släpper Mårlinds ”Directors Cut” av serien. Så om du nu hittar till den här recensionen i framtiden när båda versioner finns tillgängliga, så är det med andra ord de fyra första avsnitten i den nedklippta versionen som jag har fått ta del av inför den här texten