Made in Oslo (säsong 1)
En IVF-läkares kamp för att få ett eget barn.
IVF-behandlingar verkar vara i ropet när det kommer till nordiska tv-serier. Först gjorde Discovery serien Alla utom vi, där Alba och Gustafsson kämpade för att få barn. Nu kommer Norges lite mer mörka svar i serien Made in Oslo.
I flera år har Elin och Björn försökt att få barn. Senaste gången gjorde försöken nästan slut på deras relation. Trots det vägrar Elin ge upp hoppet och drömmen om att en dag bli mamma och försöker igen, men denna gången utan Björns vetskap.
Hon är nämligen chef för sin egen fertilitetsklinik i Oslo har har gott om möjligheter, kunskap och redskap för att få fram ett barn. Det är också just jobbet på IVF-kliniken som får hennes drömmar om att få barn att växa starkare, när hon dag efter dag hjälper andra att få det hon vill ha mest av allt: ett barn. Men kommer hon att lyckas eller måste hon till slut ge med sig och gå vidare med adoptionsprocessen istället?
Mörkret och vemodet blir för mycket
Förutom att den handlar om en kvinnas kamp att få barn genom en IVF-behandling och att den är från norden så har Made in Oslo inte särskilt mycket gemensamt med Discoverys varma och underhållande serie Alla utom vi. När Alba August och Björn Gustafssons kamp bjöd på skratt bjuder Pia Tjelta, som spelar Elin, på tårar och ångest. Trots det är det inte svårt att känna för serien eller dess huvudkaraktärs outtröttliga kamp för att bli mamma.
Made in Oslo är en serie där mörkret och vemodet alltid är närvarande. Det är bara ett fåtal lättsamma scener med ljus som bryter upp, men även om det mesta är omlindat av en filt av vemod så finns det ändå en hel del värme. Det tydligaste exemplet är kanske Elins försök att få en fin relation till sin styvdotter, trots deras jobbiga historik. Dessutom är det svårt att inte få varma känslor för Elin i hennes kamp för att få ett barn.
Men utöver Elin är det tyvärr få karaktärer som man får några särskilt starka känslor för. Karaktärerna är många, men pockar inte på ens uppmärksamhet eller sympatier. Det beror inte på att problemen är ointressanta, utan för att karaktärerna i sig inte riktigt känns lika bearbetade som Elin, eller ropar lika mycket på uppmärksamheten. Flera av sidospåren är intressanta, men känns nästan försummade till förmån för Elins kamp.
En annan sak som gör att man känner mer för Elin än någon annan, är Pia Tjeltas överlägsna skådespel. Det är svårt att inte känna för henne när hon gång på gång gör hjärtskärande scener, samtidigt som många av hennes kollegor gör rätt platta insatser. Och som alltid i Viaplays serier får vi höra en svensk röst. Denna gången är det Jakob Cedergren som får stå för den nordiska balansen, och gör det förhållandevis bra utan att imponera allt för mycket.
Made in Oslo bjuder inte på några skratt eller särskilt många lättsamma scener. Däremot ger den oss en intressant berättelse och en kamp som man verkligen känner för. Potentialen och problemen finns där, men de förvaltas inte hela vägen in i mål. Till slut blir det en lite väl tung och vemodig serie med något få imponerande skådespelarinsatser.