Ambassadören (säsong 1)

Livet som ambassadör är ett liv med högt tempo, många bollar i luften och ständigt nya problem att lösa. Så är det även för ambassadören Thomas Hofwander (Mikael Tornving) som gör sitt bästa för att leda ett mycket hektiskt jobb och liv på den svenska ambassaden i Mexico City. Allt han gör på ambassaden gör han för att en dag få drömjobbet som ambassadör i Washington.

Det mesta kretsar dock kring ett lukrativt affärsavtal mellan Sverige och Mexiko där ett par svenska stridsflyg är i fokus. Vad som på pappret känns som en relativt enkel affär för Thomas blir istället en affär fylld av motgångar och oanade problem. På sin väg mot en lösning i affären hamnar han i skottgluggen för både reportrar, misstänkta spioner och UD. 

Stundtals roligt men med överdrivna karaktärer.

Mikael Tornving är för de allra flest kanske mest förknippad som en rolig man som syns i Parlamentet eller andra humoristiska tillställningar. Det bästa han gjort enligt mig är ändå rollen som Tommy i Playa del Sol. Där fick han spela en ständigt bitter, smått karismatisk man med mycket pondus. Det är precis vad han även får spela i rollen som ambassadören i serien med samma namn. En roll som han gör mycket bra och som får ses som seriens stora ljuspunkt.

Hans karaktär får ständigt komma på nya lösningar på problem som dyker upp stup i kvarten. Vissa problem och situationer som uppstår är faktiskt i rätt roliga och serien är överlag relativt välskriven och genomtänkt. Det är roliga stunder där situationerna, likt Pang i Bygget, som i en spiral bara blir jobbigare och jobbigare för ambassadören, oavsett vad han gör. Det hela känns intressant att följa och det är inte många långtråkiga stunder under avsnitten som klockar in runt 25 minuter.

Dessvärre är allt inte roligt och soliga palmer. På ambassaden jobbar även ett par personer som inte alls är lika roliga eller välspelade som Thomas. Här tvingas vi även ta del av Isabelle (Anna Gunnarsson) och Axels (Emil Almén) irriterande och för det mesta irrelevanta bråk, en smått överdriven Ronja (Happy Jankell) vars roll på ambassaden är rätt oklar och en mycket oengagerad och livstrött reporter (Ahmed Berhan), som alltid hittar ett sätt att dyka upp. Hade man istället fokuserat mer på Tornving så hade serien varit betydligt roligare.

Viaplay fortsätter leverera högt och lågt när det kommer till sina originalproduktioner. Många serier är riktigt bra och intressanta, till exempel Partisan. Men mycket når inte hela vägen fram, till exempel "Ambassadören". Det är verkligen ingen dålig serie, men man hade med små medel kunnat göra den avsevärt bättre. För som den är nu så är den faktiskt rätt bra och intressant, men potentialen är större än så.

För mer läsning ---> Scrolla vidare!