Unga kvinnor

Unga kvinnor (2019)

  • 2 tim 15 min
  • Drama, Romantik
Rasmus Torstensson | Recension
23 januari 2020
Rasmus Torstensson | Recension
23 januari 2020

Ett potent lyckopiller som känns i hela kroppen.

Gerwigs adaption av ”Unga Kvinnor” fullständigt sprudlar av liv. Det här är ett studiodrama av den gamla skolan, en typ av film som tyvärr inte görs tillräckligt ofta i dagens Hollywood.

  • Regi:
    Greta Gerwig, Louisa May Alcott (bok)
  • Manus:
    Greta Gerwig
  • I rollerna:
    Saoirse Ronan, Florence Pugh, Timothée Chalamet m.fl.

Att Greta Gerwigs konstnärskap, med ett tydligt fokus på kvinnlig frigörelse, skulle gifta sig med Louisa May Scotts källmaterial anade jag på förhand. Dock kunde jag aldrig tänka mig att det kunde bli såhär bra. Litteraturförlagan Unga kvinnor har filmatiserats fyra gånger tidigare (beroende på hur man räknar). Senast av Gillian Armstrong (1994), mest minnesvärt med Kathrine Hepburn i huvudrollen (1933). Dock är frågan om inte Gerwigs version är den bästa. Det här är nämligen ett påkostat studiodrama av bästa sort. Det här är en typ av film som var vanlig förr men som de två senaste decennierna förlorats i ett hav av bombastiska superhjältefilmer, mumlande indies och ofokuserade actionsrökare. Gerwigs Unga kvinnor är helt enkelt ljuvlig.

Men vänta nu? Utdelar jag en pik riktad gentemot samtidens generiska kulturella tidevarv samtidigt som jag hyllar en film vars historia berättats på film fyra gånger tidigare? Hyckleri, måhända. Men om det är vad som krävs för att återuppliva det klassiska studiodramat är ingen gladare än jag. Det är tydligt att även Greta Gerwig är av samma åsikt. Genom att kombinera filmmediets olika beståndsdelar på ett både lustfyllt och stilsäkert sätt – regi, foto, musik, scenografi, kostymör, aktörer etc. – har hon inte bara skapat en av årets bästa filmer, utan hon har därtill återupplivat en genre som hamnade i frysboxen någonstans mellan Warren Beattys Reds (1981) och Curtis Hansons L.A. Konfidentiellt (1997).

Till skillnad från ovan nämnda titlar har Unga Kvinnor inga thrillerelement i sitt register. Det är ett tvättäkta drama som berättar om livet hos de fyra systrarna March i det inbördeskrigstyngda Amerika under slutet av 1800-talet. Till viss del ligger fokus på deras både yttre och inre vilja – eller illvilja – att stå upp mot dåtidens könsnormer. Hur som helst är det begreppet kärlek som spelar huvudrollen här, oavsett om det handlar om kärleken systrarna sinsemellan, åtrån mot eventuella partners eller passionen för konsten och litteraturen.

En fantastiskt varm och glädjefylld filmupplevelse.

Saoirse Ronan spelar huvudrollen som Jo March, en ung kvinna med uppenbar författarbegåvning men som motarbetas av systemet. I en mörkt komisk och mycket talande scen tvingas hon tillrättalägga sitt berättande för att få sålt en av sina noveller till en tidning i New York. Här är Ronan som vanligt fantastisk och jag förstår varför Gerwig gillar att filma henne i närbild. Hon påminner om en modern Marlene Dietrich. Det är ett ansikte som Ingmar Bergman mer än gärna hade fotat, både mycket och länge. Oscarsnomineringen hon fick för rollen är välförtjänt.

Resterande delar av den genomgående utmärkta ensemblen får också sin tid i rampljuset. Särskilt Florence Pugh, som den drömmande Amy March, och Timothée Chalamet i rollen som charmigt bortskämde Laurie lämnar bestående intryck. Samtidigt rådet det ingen tvekan om att den riktiga gnistan finns bakom kameran. Greta Gerwigs icke-linjära manus är strålande, enkelt men komplext för den som letar under ytan. Fotot, som förtjänstfullt fångats på film av Yorick Le Saux, bidrar till bedårande vackra bilder på detaljrika scenerier. Även kompositören Alexandre Desplants musik måste nämnas. Han berättade nyligen i en intervju att Gerwig sagt åt honom att hon ville att musiken skulle låta som  ”David Bowie meets Mozart”. Resultatet talar för sig själv.

Sammantaget är "Unga Kvinnor" en fantastiskt varm och glädjefylld filmupplevelse som gör att man går ur biosalongen med lätta steg. Det verkar fler än jag tycka. I skrivandets stund har filmen spelat in över 130 miljoner dollar, med en budget på dryga 40 miljoner. Detta trots att den inte har haft premiär i flertalet länder än. Eftersom pengar styr Hollywood är det ett kvitto på att vi förhoppningsvis kan få fler studiodramer i framtiden, trots allt.