TV4:s tittarsuccé ”Sanningen” är tillbaka – så bra är säsong 2

Jag har alltid haft ett tveksamt förhållande till svensk krim. För varje lysande Bron finns det tio serier som känns som de följer samma uttjatade formel: gråa landskap, trasiga poliser och ett mystiskt mord som ska lösas medan regissören verkar ha missat att spänning också kan vara visuell.

När jag satte mig ner med den andra säsongen av Sanningen så hade jag både hopp och farhågor. Efter sex nya avsnitt sitter jag kvar med en märklig känsla: jag vet fortfarande inte riktigt vem huvudkaraktären Iris är. 

LÄS OCKSÅ: De bästa danska kriminalserierna 2025 – Filmtopp tipsar

Ett fall värt att följa

Om det finns något som säsong två gör riktigt bra så är det själva mysteriet. Vi får två trådar som slås samman. En kropp begravd utanför Ystad nära en gammal herrgård och en dokumentärinspelning om ett olöst mord från förr. Det här är den typen av upplägg som gör serien spännande. Det finns lager av tid, hemligheter som begravts med avsikt. Mysteriet blir svårnavigerat för oss som publik.

Iris är fortfarande en lucka i mitten

Men här kommer mitt stora problem: Iris Broman. Sofia Helin är en fantastisk skådespelare – hennes Saga Norén i Bron är ikonisk. Men med Iris känns det som om någonting saknas. Hon är chef för kalla fall-gruppen. Hon är driven. Hon bär på trauma. Men vad gör henne till en intressant polis? Vad särskiljer henne från alla andra krimhjältar som plågas av sitt förflutna?

När Iris blir skjuten i Marbella, dit hon rest på egen hand efter att ha tagit tjänstledigt för att jaga upp en misstänkt, blir jag chockad. Men jag blir inte orolig, och det är där Iris brister. Hon väcker aldrig den där omsorgen hos mig som tittare. 

Variation som fungerar

En sak jag uppskattar är att serien vågar lämna utredningsrummet. Iris resa till Spanien är ett perfekt exempel. Hon tar tjänstledigt – nästan kastas ut från fallet – och åker för att söka upp en misstänkt på egen hand. Det är precis den typen av risktagande som visar vad hon är villig att göra. Det ger variation, så vi inte konstant sitter fastlåsta vid whiteboard-tavlor och kaffeautomater.

Tråkig regi igen – varför?

Om det finns något jag verkligen irriterar mig på så är det att Sanningen lider av samma syndrom som nästan alla svenska krimserier: tråkig regi. Jag fortsätter titta, jag känner spänningen. Men varför är det så oengagerat filmat och klippt?

Kameran rör sig knappt. Klippningen är funktionell men aldrig överraskande. Det känns som om regissörerna är så rädda för att göra något estetiskt vågat att de landar i det mest neutrala möjliga. Tänk på True Detective säsong ett eller Bron – där regissörerna förstod att spänning byggs genom hur kameran fångar en scen. Hur tystnaden väger. I Sanningen känns regi som något man gör för att scenen ska dokumenteras, inte för att den ska kännas.

En helhet som nästan räcker till

Trots mina invändningar finns det mycket att gilla. Historien är stark. Fallet är intressant. Dynamiken mellan karaktärerna fungerar för det mesta. Men Iris själv är fortfarande ett olöst mysterium och inte på det sätt som gör henne fascinerande.

Om Sanningen ska fortsätta till en tredje säsong hoppas jag att manusförfattarna tar ett djupare grepp om vem Iris faktiskt är. Ge henne något mer än trauma. Ge henne ett drag som gör att jag bryr mig när hon blir skjuten, inte bara blir chockad över att det händer. För nu är Sanningen en serie jag fortsätter titta på för att jag vill veta vad som händer, inte för att jag bryr mig om vem som löser det. Och det är lite för lite för en serie som har allt för att kunna bli riktigt bra.

Säsong 2 av ”Sanningen” finns att streama på TV4 Play den 25 december.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Sanningen