Så bra är ”Beck – Ur askan” – den 53:e filmen med Peter Haber
Recension: Beck – Ur askan (2025)
Nya ”Beck – Ur askan” presenterar ett spännande mordmysterium som är personligt för Alex Beijer – men håller inte samma självklara kvalitet hela vägen.
Båda föregående filmer ”Vilhelm” och ”Den osynlige mannen” är två av 2020-talets bättre Beck-filmer. Att släppa två delar om året istället för fyra verkar ha gjort mycket nytta för serien som nu, med sitt tredje kapitel Ur askan, är bättre och jämnare än vad jag kan minnas på väldigt länge. Förhoppningsvis får vi en lika stark final, som man antingen kan använda som en värdig final på hela serien eller som den rätta språngbrädan in på ytterligare en säsong.
LÄS OCKSÅ: 3 svenska storserier med premiär i december – krim och drama du måste se
Mordgåtan i ”Beck – Ur askan” är snyggt konstruerad
Den nya filmen har ett spännande upplägg på mordgåtan. Någon har bränt ner Jeriko församlingskyrka, en central plats för många kriminella som vill börja livet på nytt. Kyrkans förste pastor Tolle dog i elden. Med andra ord finns det ett helt nät av potentiella gärningsmän, och andre pastorn Ellen som Alex känner sedan barnsben har blivit helt förlorad till sin tro. Vem är hon egentligen för utredningen, en knäpp och radikal person som är kapabel att mörda, och som undanhåller information, eller en sårad och genomgod religiös själ som kan hjälpa Beck-gruppen vidare i sitt grävande?
Ur askan inleder med bra tempo med en cold open där mordbranden anläggs. Härefter vilar fokus på Beck-gruppens ledare Alex Beijer. Ett smart drag för att hålla säsongen färsk och i rörelse. Filmen fortsätter att flyta på bra – det händer grejer hela tiden. Mordgåtan växer sig större ju längre utredningen fortgår, och påfrestningarna inom Beck-gruppen skapar slitningar mellan karaktärerna. Det är snyggt konstruerat.
Räcker speltiden verkligen till?
Man försöker även få ut så mycket som möjligt ur rollistan genom att involvera alla karaktärer, och de har ju blivit ett stort gäng nu. Vad gäller poliserna så är Vilhelm med mer än väntat. Den här gången jobbar han tätare med Måns Nathanaelsons karaktär Oskar Bergman. Peter Haber är med på ett hörn i sin mentorsroll, den här gången till Alex. Hans kvalitet känns inte just nu oumbärlig för serien – den här säsongen är som sagt bättre än på länge – men varje sekund han är med får vi vara fortsatt tacksamma för.
Martin Wallström fortsätter att ge puls till serien och finnas till som Alex högra hand. Här finns det tecken på att han kanske vill få ut mer av deras relation än bara den yrkesmässiga.
Gunnel Fred är tillbaka som ”den nya grannen” Mariel. Med sina påhittade historier stör hon Beck när han sitter och läser tidningen på restaurangen där han håller till.
Frida Hallgren spelar en betydande roll som kyrkans andre pastor Ellen. Hon är en väldigt själfull skådespelare som jag gärna hade sett mer av, men hon verkar jobba mer på teaterscenen nuförtiden.
Utöver de mest bärande skådespelarna är det ytterligare en rad biroller som ska ta plats i filmen. Beck-filmerna har så pass många karaktärer just nu att TV4 bör överväga att förlänga speltiden. 90 minuter verkar vara heligt att förhålla sig till, men då får man nog i ärlighetens namn offra en karaktär eller två.
En sämre tredje akt
Långt in i berättelsen är Beck – Ur askan minst lika bra som Vilhelm och Den osynlige mannen. Det är först framåt slutet, där alla svar ska ges, som filmen tappar mig lite grann. Är själva lösningen för osannolik? Förmodligen. Men snarare är problemet att den aldrig blir gastkramande. Det saknas en eller två riktigt spännande scener för att bära Ur askan hela vägen till mållinjen. Men fram till dess uppgörelse är den utan tvekan tillräckligt vass för att ändå klassas som en bra Beck-film.
”Beck – Ur askan” har premiär på TV4 Play+ i dag, den 5 december.