Trumbo

Trumbo (2015)

  • Drama
Eric Diedrichs | Recension
10 februari 2016
Eric Diedrichs | Recension
10 februari 2016
  • Regi:
    Jay Roach
  • Manus:
    John McNamara, Bruce Cook (Bok)
  • I rollerna:
    Bryan Cranston, Diane Lane, Helen Mirren, C.K. Luise, John Goodman m.fl.
Trumbo
Foto: Scanbox Entertainment

Trumbo är baserad på den verkliga historien om den legendariske manusförfattaren Dalton Trumbos vars liv förändrades under den amerikanska kommunistjakten.

Från andra världskrigets slut och ända in på 70-talet bedrevs det en vansinnig häxjakt på allt som var antiamerikanskt, värst var det emellertid under 50-talet. Den amerikanska drömmens största motpol ansågs vara kommunismen vars utbredning fruktades likt aldrig förr. Eftersom man ansåg att filmmediet hade en extra stark manipulativ kraft på den amerikanska befolkning granskades Hollywood in till sömmarna efter spår av kommunistpropaganda. Alla som antingen hade eller påstods ha kommunistiska kontakter riskerade att bli svartlistade eller till och med slängda i fängelse. Trumbo blev både och.

Till skillnad från många andra utgav sig Trumbo för att vara kommunist. Eftersom han till en början var öppen med sin ideologi blev han snabbt en måltavla, inte minst för skvallerspaltskolumnisten Hedda Hopper (i filmen porträtteras hon av Helen Mirren), som inte tvekade med att hänga ut eventuella antiamerikaner. För Trumbo var de rättsprocesser han drogs in i ett enda stort brott mot den amerikanska grundlagen. I filmen får vi flera gånger se hur han med fanan högt och med väloljat munläder läxar upp den ena representanten för rättsväsendet efter den andra. För om det var något Trumbo var, så var det vältalig.

Stora delar av filmens fokus ligger på hur Trumbos (Bryan Cranston) familj påverkas av de konsekvenserna hans ideologi indirekt har fört med sig. Vi får se hur de gemensamt jobbar för att bedriva en svartmarknad för hans manuskript efter att han har blivit svartlistad och hur de hjälps åt med att tackla hans allt mer fientliga lynne.

Kommunistjakten är ett intressant skamkapitel av amerikansk historia, men Jay Roachs film lyckas inte med att fascinera. Det som sägs har sagts och det vi får se har vi fått se. Den stora behållningen ligger i en underbar biroll John Goodman gör som sjabbig B-filmproducent. Självklart är det även kul att få se så mycket Cranston på en och samma gång, men trots att han gör en bra insats bjuder han inte på några direkta överraskningar.

Bäst: Alltid fint att få ta del av Cranstons faderliga charm.

Sämst: Det är varken särskilt intressant, provocerande, roligt eller spännande.