Trollflöjten

Trollflöjten (1975)

  • 2 tim 15 min
  • Äventyr
Eric Diedrichs | Recension
03 december 2019
Eric Diedrichs | Recension
03 december 2019

Trollflöjten av Ingmar Bergman är förtrollande.

Häromdagen, på Bio Capitol i Göteborg, visade Svenska filminstitutets organisation Cinemateket en nyrestaurerad version av Ingmar Bergmans omdiskuterade filmatisering av "Trollflöjten" (1975).

  • Regi:
    Ingmar Bergman
  • Manus:
    Emanuel Schikaneder (libretto), Ingmar Bergman (screenplay) och Alf Henrikson (svensk översättning)
  • I rollerna:
    Josef Köstlinger, Irma Urrila, Håkan Hagegård m.fl.

the magic flute

Innan visningen av "Trollflöjten" berättade filmrestaureraren Jörgen Viman kort och gott om filmrestaurering, samt att Ingmar Bergmans film var vida omdiskuterad.

Varför blev då filmen häftigt diskuterad? Jo, det var den dyraste produktion SVT någonsin satt upp. Återigen verkade Bergman favoriseras framför andra regissörer då budgeten på 4,1 miljoner kronor kunde göra det svårt för mindre kända namn att få igenom sina filmer. Dessutom, skulle en filmad operauppsättning kunna dra jämnt med den höga budgeten? Faktiskt. Filmen blev en stor internationell framgång och gick till och med plus.

Men trots internationella lovord, nyrestaurering och mysig biolokal måste jag erkänna min skepsis. Är detta verkligen nått för mig? Jag som aldrig varit på eller knappt hört opera innan.

Inledningen slog ner som en bomb. 

Närbilder på publikens förväntansfulla och nyfikna ansikten värvades efter varandra i rasande takt till den dramatiska ouvertyren. Det var som ett vackert koncentrat av Bergmans favoritobjekt, ansiktet.

Vad var det jag hade oroat mig så mycket för? Filmen var suverän! Vilket fantastiskt kameraarbete. Vilket skådespel! Vilken magisk scenografi! För att inte tala om fotot… Sven Nykvist måste vara den största filmfotografen genom tiderna.

I Mozarts klassiska opera får vi följa prins Tamino och fågelfångaren Papageno i deras kamp att rädda prinsessan Pamina från hennes far, överprästen Sarastro. En klassisk och enkel saga. Tack och lov får jag väl säga med tanke på hur svårt det var att hänga med i delar av lyriken.

Bergman och klassisk musik är en självklar kombination och det märks att Bergman hade roligt när han jobbade med Trollflöjten. Bildberättandet ligger i konstant harmoni med musiken. Hans känsla för melodramatiska utspel får utrymme samtidigt som hans allt för ofta förbisedda humorkvalitéer får skina. Dessutom sätts Bergmans återkommande tema illusionen på sin spets.

”Här finns illusionsteaterns ädla magi. Ingenting är, allting föreställer. I samma ögonblick som ridån går upp manifesteras överenskommelsen mellan scen och salong: Nu diktar vi tillsammans!” - Ingmar Bergman

Föreställningen är filmad i två studios uppbyggda för att se ut som Drottningholms slottsteater. Publiken är filmad I Bergmans egen studio på Fårö. Mitt i filmen skyltas det för fem minuters paus. Fast inte för biopubliken, utan för teaterfolket. Vi får se hur de underhåller sig med böcker och serietidningar bakom kulisserna. Sminkar sig i sina loger. Diskuterar föreställningens första hälft. Genialt.

Trollflöjten var inte bara en film olik alla jag sett utan också en av de snyggaste Bergmanfilmerna. Vilket säger en hel del. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i Bergman för att veta hur högt nivån brukar ligga.

Vad tycker du om Trollflöjten?

För mer läsning, se vår ranking av alla Bergmanfilmer.