T2 Trainspotting

T2 Trainspotting (2017)

  • 1 tim 57 min
  • Drama
Axel Diedrichs | Recension
16 februari 2017
Axel Diedrichs | Recension
16 februari 2017
  • Regi:
    Danny Boyle
  • Manus:
    John Hodge
  • I rollerna:
    Ewan McGregor, Jonny Lee Miller, Robert Carlyle m.fl.

t2-trainspotting-2-teaser-trailer-2017

Tjugo år har gått sedan Mark (Ewan McGregor) lämnade sin hemstad Edinburgh för att leva utomlands. Han har lämnat drogerna bakom sig och skaffat sig ett hederligt jobb, men väl tillbaka igen är saker i vanlig (läs: kriminell) ordning. Den bästa polaren Simon (Jonny Lee Miller) lever på att utpressa rika människor och Spud (Ewen Bremmer) har inte lyckats bli av med sitt heroinmissbruk.

Sedan vi sist såg Begbie (Robert Carlyle) har han suttit i fängelse och när han ser ut att bli kvar bakom lås längre än vad han först trott, bestämmer han sig för att rymma. När de fyra återigen är i samma stad, rivs gamla sår upp och ingen av dem har sitt liv i säkert behåll.

Jag är ett fan av originalfilmen från 1996, och när eftertexterna till T2 började rulla kände jag mig tagen. Vad var det jag precis hade sett? Jag ville se mer. Jag behövde se mer. Upplevelsen lämnade mig alltså med många känslor att ta in, men en sak som kändes definitiv var att jag inte ville lämna detta universum. För stundtals är T2 underhållning i sin allra finaste form och för ett ögonblick kände jag mig beroende av det rus Danny Boyle och hans järngäng precis gett mig.

En bra bit in i berättelsen är jag fullkomligt engagerad och hoppfull om att uppföljaren kommer att vara lika bra som sin föregångare, men efter ett par avvikande scener tappar berättandet sitt fokus. Istället för att hålla siktet inställt på huvudkonflikten ska Mark och Simon istället bara ha roligt och, ja, det är viktigt för dem att få ha en återträff där de för en kväll får känna sig som tjugo igen. Filmens kanske mest viktiga tema är just historieupprepning och konsekvenserna av det, men här skulle manusförfattaren Hodge ha flätat ihop en starkare framåtrörelse med deras nostalgiska kväll. Efter detta har filmen problem med att fånga tillbaka min fulla närvaro.

Trots diverse omvägar och en känsla av att Boyle har velat knöka in så mycket fan-service som möjligt, håller filmen ett ständigt högt tempo som får tiden att flyga iväg. Det är just den höga farten ihop med det färgsprakande fotot av skickligt utvalda vinklar och kompositioner som är T2 Trainspottings största styrka. Filmens klippare och bildputsare ska båda få varsin eloge för sina framstående insatser. Det förvånar mig ifall skaparna inte kammar hem någon Oscarsnominering för det visuella arbetet.

Något annat som fascinerar mig med Boyles arbete är hur han genomgående drar skarpa växlar mellan det hårdhjärtade nuet och det gråtmilda förflutna. Han mixar erorna med sådan precision och tajming att jag helt maktlöst rycks med i känslosvängarna, och älskar både det jag ser och hör. Ena stunden går vi från att följa Marks dundrande steg över tröskeln tillbaka till Edinburgh till en Prodigy-remix av Iggy Pops "Lust for Life" för att utan vidare gå över till när grabbarna som småbarn leker, där en stillsam pianoversion av Lou Reeds "Perfect Day" (som är med även 1996) pryder ljudbilden. Och det funkar... varje gång! Med det sagt vill jag påstå att Trainspotting 2 är det närmsta Boyle kommer till att få vara Gud. Här är han nämligen mästare över sitt universum.

Du som är svag för den första filmen kommer garanterat att åka med på en nostalgiresa och känna fortsatt starkt för dessa älskvärda, men hopplösa missbrukare.

Bäst: Filmens visuella och audiella berättande.

Sämst: För många distraherande trådar, som inte känns speciellt relevanta för kärnan i berättelsen.