RECENSION: TILLBAKA TILL MONTAUK (2017)

RECENSION: TILLBAKA TILL MONTAUK (2017)

  • 1tim 46 min
  • Drama
Sebastian Hansson | Recension
08 september 2017
Sebastian Hansson | Recension
08 september 2017

Med ett budskap som många kan känna igen sig i försöker "Tillbaka till Montauk" berätta en historia om svunnen kärlek och livets många val. Det är en finstämd film som tyvärr inte lyckas väcka liv i sina karaktärer trots stundtals briljant skådespeleri.

Stellan Skarsgård gör så bra han kan i finstämt drama som inte når hela vägen fram

  • Regi:
    Volker Schlöndorff
  • Manus:
    Colm Tóibín, Volker Schlöndorff
  • I rollerna:
    Stellan Skarsgård, Nina Hoss, Susanne Wolff, Bronagh Gallagher, Niels Arestrup m.fl.
Stellan Skarsgård och Nina Hoss går på stranden i filmen Tillbaka till Montauk
Foto: Berlin International Film Festival

När många fantiserar om livet som 78-åring tror jag att de flesta tänker som jag: en fåtölj och ett halvt dussin katter och klappa och gosa med. Eller så är det kanske bara jag. Så är i alla fall inte fallet med Volker Schlöndorff. Denna 78-årige tysk är fortfarande aktiv som regissör och har under 2000-talet puttrat på i makligt tempo med en ny film vart tredje, fjärde år. Hans senaste film heter Tillbaka till Montauk och har den Borg-aktuelle Stellan Skarsgård i huvudrollen.

Tillbaka till Montauk är en berättelse om valen i våra liv – de vi ångrar att vi gjorde och de vi ångrar att vi aldrig gjorde. Stellan Skarsgård spelar den skandinaviske författaren Max Zorn, som är på besök i New York för att lansera sin nya bok. Väl på plats väcks gamla minnen till liv när han stöter på sin gamla flickvän Rebecca, spelad av den fenomenala Nina Hoss.

Större delen av filmen består av ett djupdykande i det förflutna där Max och Rebecca försöker avgöra om deras kärlek för 17 år sedan endast var en förälskelse eller mycket mer. Max lever med känslan av att hans avsked till Rebecca var hans livs största misstag – ett misstag han nu ämnar åtgärda.

Den allra största bedriften som Tillbaka till Montauk lyckas med är dess budskap. Livets alla val och dess outgrundliga konsekvenser ett ämne som jag tror att är många av oss kan känna igen sig i. Det är ett tema som genomsyrar filmen från första till sista bildrutan. I övrigt är det här en stillsam, lite finstämd men i slutändan tyvärr ganska självupptagen film som inte har någon stress att ta sig igenom sin speltid på 106 minuter.

LÄS OCKSÅ: Intervju: Stellan Skarsgård (”Borg”) 

Karaktärerna och deras problem lyckas aldrig riktigt beröra mig trots att det är ett romantiskt drama som sätter dem i rampljuset. Filmen porträtterar dem alla som ganska självupptagna och trots flera scener av briljant skådespeleri från främst Nina Hoss har jag svårt att känna något för Stellan Skarsgårds lite småtråkige författare. Oavsett vilka hemligheter och dramatiska vändningar jag än får reda på känns det som att det vilar en osynlig hinna mellan mig och filmen, en hinna som jag aldrig riktigt lyckas ta mig igenom. Det ljusa och höstfina foto gör sitt bästa för att förstärka karaktärernas sinnesstämning men blir i slutändan inte mycket mer än en vacker kuliss - lite som hela filmen tyvärr.