The Spy Who Dumped Me (2018)
"The Spy Who Dumped Me" är en parodi på spionfilmer. Det är ett slitet koncept. Den sammanlagda talangen av Mila Kunis, Kate McKinnon och regissör Fogel lyckas dock bjuda oss på en actionkomedi som är flamsig på bästa sätt.
Den småstruliga tjejen Audrey (Kunis) har precis blivit dumpad av sin kille, Drew (Theroux). Hela hennes närvaro vänds upp och ner när det visar sig att Drew i själva verket är en spion och behöver hennes hjälp med att slutföra ett uppdrag. Tillsammans med sin alltid lika entusiastiska och spontana bästa vän, Morgan (McKinnon), beger hon sig till Europa.
The Spy Who Dumped Me är alltså en sorts parodi på spionfilmer. Istället för ett par professionella spioner är filmens huvudkaraktärer ett par struliga och flamsiga tjejer, som är allmänt ofokuserade och klarar sig ur de flesta situationer tack vare tur och att de håller ihop i vått och torrt.
Det här upplägget hade kunnat resultera i en fruktansvärt dålig film. Jag tänker då på Rough Night, som är en sorts kvinnlig motsvarighet till Baksmällan, som känns som ett upplägg som borde fungera. Vår egen Filip Kruse kallade filmen ”En riktig kalkonfilm” och gav den bottenbetyg, vilket kändes helt på sin plats. The Spy Who Dumped Me är dock nästan motsatsen till Rough Night, då den är ett exempel på hur bra ett något banalt manus kan bli i händerna på en duktig regissör och med två erfarna komedi-skådespelare framför kameran.
Jag hade aldrig hört talas om regissören, Susanna Fogel. Nu kommer jag dock hålla utkik efter hennes namn. Hennes regi är väldigt stabil. Karaktärerna i denna komedi beter sig allmänt flamsigt, men det blir aldrig tröttsamt. Min favoritsekvens är nog när en lönnmördare (Sakhno) med ett krypskyttegevär får veta att hennes måltavlor är två dumma amerikanska tjejer, varpå vi, genom kikarsiktet, får se fyra olika exempel på dumma tjejer, vilket förargar sagda lönnmördare.
Flamsigast av alla är, så klart, Kunis och McKinnon, som båda är i högform. De har en bra kemi, som de två bästa kompisarna som babblar på i tid och otid. Sekvensen när de ska bevisa att de inte ljuger genom att avslöja detaljer om varandra är även den ett guldkorn.
"The Spy Who Dumped Me" är ingen revolutionerande komedi. Faktum kvarstår dock att Fogel, Kunis och McKinnon har lyckats göra en rätt kul film med ett banalt manus och ett slitet upplägg. Jag hoppas sannerligen de kommer göra fler filmer tillsammans. För det känns som att denna trio bara kan bli bättre.