The Secret in Their Eyes

Secret in Their Eyes (2016)

  • 1 tim 51 min
  • Thriller
Eric Diedrichs | Recension
18 mars 2016
Eric Diedrichs | Recension
18 mars 2016

Hollywoodregissören Billy Ray har åtagit sig uppdraget att göra en remake av den argentinska Oscarsbelönade thrillerpärlan El secreto de sus ojos (2009). Resultatet är en blek polisdeckare som snarare känns som ett dubbelavsnitt av en halvdan TV-serie än en bioupplevelse.

  • Regi:
    Billy Ray
  • Manus:
    Billy Ray. Juan José Campanella & Eduardo Sacheri (originalmanus: El secreto de sus ojos)
  • I rollerna:
    Julia Roberts, Nicole Kidman, Chiwetel Ejiofor, Alfred Molina m.fl.
Foto: STX Entertainment
Foto: STX Entertainment

Historien berättas i två tidslinjer och kretsar kring Jess (Julia Roberts) och Ray (Chiwetel Ejiofor) som är utredare på en anti-terroristavdelning i Los Angeles. Den ena tidslinjen äger rum under 2002 när såren är fortfarande färska efter 9/11-attentatet och terroristövervakning är säkerhetspolisens högsta prio. Jess och Ray har precis fått en ny chef, Claire (Nicole Kidman), som Ray förälskar sig i vid första ögonkastet.

Läs också: Tre grymma spanska thrillers

I en container intill en moské hittas Jess dotter våldtagen och mördad. Eftersom fallet får en misstänksamt bekväm lösning börjar Ray bedriva en egen mordutredning utan någon officiell tillåtelse, vilket han snabbt kommer i onåd med distriktsåklagaren för. Den andra tidslinjen utspelas i nutid. Ray, som sedan länge har lämnat Los Angeles, tror sig äntligen ha hittat den riktiga mördaren.

Det som gjorde originalfilmen minnesvärd, utöver det gastkramande slutet, var balansen mellan drama, romantik och spänning. I Billy Rays version har allt som utmärkte El secreto de sus ojos antingen skalats bort eller förenklats. Kvar har vi något av det mest mediokra jag någonsin har sett. Här finns inte en enda bra scen, men inte heller någon som är direkt dålig.

Secret in Their Eyes brister på flera punkter. Trots en stark stjärntrio är skådespelet avdankat. Julia Roberts har ett par bra sekvenser, men hon räddar inte Kidmans och Ejiofors bristande kemi. Även berättandet är dåligt. Hoppandet mellan tidslinjerna är mest förvirrande, eftersom Jess är den enda karaktären som verkar ha åldrats i huvudtaget, och när den stora upplösningen kommer är det istället löjligt övertydligt. Det är också här som TV-känslan blir som mest påtaglig.