”The Only Living Pickpocket in New York" är vacker men livlös
Ett lopp mot klockan i promenadtakt. John Turturro gör allt han kan, men inte ens han lyckas väcka liv i en film som somnar redan efter öppningslåten.
Recension: The Only Living Pickpocket in New York (2026) – saknar tempo
Det börjar så fint. LCD Soundsystems ”New York, I Love You but You're Bringing Me Down” kryper igång, James Murphys släpiga röst drar sig fram genom versen som om den precis vaknat. Samtidigt glider New York förbi i bilder så vackra att man glömmer att andas. Låten är otroligt sävlig men tillsammans med staden blir den nästan rörande. Man lutar sig tillbaka och tänker att det här kan bli något stort. Tyvärr visar sig låttiteln vara den mest träffande sammanfattningen av allt som följer.
Den siste av sitt slag
Harry Lehman (John Turturro) är ficktjuv i en stad som slutat bära kontanter. Plånböckerna är tomma, telefonerna nästan värdelösa och klockor köper ingen längre. Han åker tunnelbana, bor i ett slitet trapphus i Bronx och tar hand om sin fru Rosie som varken kan röra sig eller prata. En dag lyfter han fel plånbok. Den tillhör Dylan (Will Price), en välklädd ung man med kopplingar till en kriminell familj och i bytet finns ett USB-minne som någon är beredd att göra vad som helst för att få tillbaka.
Rollistan är en dröm för den som växte upp med nittiotalets indiefilm. Steve Buscemi spelar Harrys pantlånare och vän, Giancarlo Esposito en polis som känt honom i åratal och Tatiana Maslany dyker upp som dottern Harry lämnade. Det finns en viss glädje i att se dessa ansikten mötas igen.
På pappret är det här ett fynd. Upplägget doftar en sjuttiotalspärla med gatunära krim. En gammal räv, en ung varg och en klocka som tickar. Vad kan gå fel?
Ett lopp mot klockan i promenadtakt
Svaret är tempot. En kamp mot tiden borde ge en film puls men här rör sig allt i samma lunk som en söndagspromenad. Harry går. Harry åker tunnelbana. Harry pratar med någon om hur allt var bättre förr. Harry går igen. Scenerna spelar samma melankoliska ackord om och om igen tills man börjar längta efter att någon, vem som helst, ska springa.
Filmen är knappt en och en halv timme lång men den känns som minst två. När en film i den här genren får dig att titta på klockan oftare än huvudpersonen gör, så har något gått snett på vägen. Sedan har vi John Turturro som är en av de där skådespelarna som kan göra en scen intressant bara genom att stå i den. Han ger Harry trötta ögon, en sliten rock och en värdighet som aldrig blir sentimental. Men frågan som gnager under hela filmen är hur långt man kommer på en Turturro, några vackra bilder och en halvintressant intrig.
Inte så långt, visar det sig. Harry är en melankolisk, ganska tråkig man som släpas genom New Yorks gator och filmen verkar tro att hans vemod räcker som drivkraft. Det gör det inte. Melankoli utan riktning blir till slut bara grått.
Staden har mer puls än manuset
Något som ska hyllas är att filmen ofta är riktigt snygg. New York får en kornig, varm ålderdomlig prägel där tunnelbanevagnar, pantbanker och trånga trapphus ser ut att ha ett eget minne. Musiken är också välvald. Staden lever, andas och glittrar. Det är bara synd att människorna i den gör det så mycket mindre.
Men mitt i allt det gråa händer något. Hemma i lägenheten sätter Harry på discoklassikern ”Native New Yorker” och dansar för Rosie som sitter orörlig och tyst framför honom. Plötsligt är Turturro lekfull, kroppen svänger med självklar takt och det blir både roligt och hjärtskärande på samma gång. Den kroppen har moves. Scenen är bara några minuter lång, men den visar exakt vad filmen hade kunnat vara: varm, oväntad och levande. Det är därför den svider lite extra. Den påminner om allt som saknas i resten.
Välgjord och vacker men något stort saknas
The Only Living Pickpocket in New York är ingen dålig film i egentlig mening. Den är välgjord, vacker och välspelad. Men den är också nästan helt utan liv och för en film om en man som lever på snabba händer är det ett märkligt slött hantverk. Man lämnar salongen med samma känsla som Harry när han öppnar ännu en tom plånbok. Det fanns något fint här men inte tillräckligt för att det skulle vara värt besväret.
”The Only Living Pickpocket in New York” finns tillgänglig att se under Stockholms filmfestival, men har ännu inget annonserat premiärdatum på bio.
Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.
Info om: The Only Living Pickpocket in New York
Speltid: 1 tim 23 min
Regi: Noah Segan
I rollerna: John Turturro, Giancarlo Esposito, Will Price, Steve Buscemi, Tatiana Maslany, m.fl.