The Long Road Home

The Long Road Home (2017) — avsnitt 1

  • Drama, krig
André Sao Pedro | Recension
04 november 2017
André Sao Pedro | Recension
04 november 2017

Den verklighetsbaserade krigsserien "The Long Road Home" drunknar stundtals i krigsklyschor

  • I rollerna:
    E.J. Bonilla, Franklin Silverio, Jon Beavers

National Geographics nya minserie i åtta delar om Irakkrigets efterspel har en självkritisk ton, men brottas med amerikanska krigsklyschor och faller på eget grepp.

Invasionen av Irak är bredvid Vietnamkriget USA:s kanske mest kontroversiella krig. Mindre än två år efter invasionen av Afghanistan gick de amerikanska trupperna in i huvudstaden Bagdad och störtade den dåvarande diktatorn Saddam Hussein. Det irakiska folket skulle befrias från tyrannens förtryck och hans påstådda kärnvapenarsenal skulle stoppas, hette det. Men inga kärnvapen hittades. Detta stoppade dock inte den dåvarande Bush-administrationen, anförda av det politiskt myntade begreppet ”kriget mot terrorismen”, som den 20 mars 2003 gjorde slag i saken. Kontroll över landets oljetillgångar tros än i dag vara den egentligen orsaken till konflikten.

Michael Moore lyfte problematiken i dokumentären Fahrenheit 9/11 (2004), annars har det varit snålt på kritiska filmer om Irakkriget. National Geographics aktuella miniserie The Long Road Home snuddar vid problemställningen, men drunknar tyvärr i amerikanska klyschor när skildringen blir för subjektiv.

I The Long Road Home är den verklighetsbaserade storyn centrerad kring en amerikansk pluton i Irak, ett år efter invasionen av landet, som har i uppgift att stabilisera spänningarna i huvudstaden. Soldaterna är hoppfulla till en början när fruar och flickvänner pussas adjö, men blir till slut varse sin naiva inställningen när plutonen hamnar i ett bakhåll. Många börjar självkritiskt ifrågasätta moderlandets inblandning i konflikten. ”Terroristerna som attackerade oss är i Afghanistan”, säger en soldats kritiska mamma.

Serien hoppar i tempus från Bagdads sönderbombade inferno till ett lugnt och kristet samhälle i Texas där soldaternas familjer bor. Hela produktionen filmades i den amerikanska sydstaten.

I ensemblen finner vi tv-serieprofilerna Sarah Wayne Callies och Michael Kelly från House of Cards, annars består rollistan av tämligen oprövade namn. Serien tyngs av detta faktum och hade mått bättre av ytterligare ett, eller flera affischnamn. Inte ens Kellys sympatiska överste Gary Volesky övertygar, som tilldelats de mest nobla replikerna, vilket kan förklaras med att manuset helt enkelt är för dåligt. Kellys suveräna porträtt av den hänsynslösa Doug Stamper i House of Cards sitter fastklistrat på näthinnan, och hans rollprestation i serien blir därför ännu mer ovärdig.

The Long Road Homes underton är religion och är ett återkommande sidospår i majoriteten av alla amerikanska krigsfilmer. Jargongen och replikerna är inte nyskapande och min mättnadskänsla blir total när en sergeant läxar upp sina naiva soldater med orden: ”Inget är som ni tror därute”.

Militärestetiken är inspirerad från krigsdramat Black Hawk Down från 2001, men här stannar alla jämförelser. Ridley Scotts Oscarsbelönade film har en tydlig agenda medan The Long Road Home brottas med att hitta sin identitet. Serien försöker vara ifrågasättande och kritisk till men vill samtidigt vara lojal mot de amerikanska krigsklyschorna. Resultatet blir en platt story, som är glömd lika snabbt som den kom.