The King of Staten Island (2020)

Ända sedan hans arbete på den kultförklarade och rakt igenom underbara tv-serien "Nollor och nördar" (1999-2000), har filmskaparen Judd Apatow varit en kraft att räkna med i Hollywood. Hans filmer är alla härliga komedier, ibland med ett visst mått av allvar, där främst relationer av olika slag står i fokus. Den galet roliga The 40 Year Old Virgin (2005) handlar om en fyrtioårig oskuld som i sin strävan att få sig ett ligg faller för en ensamstående mamma. På smällen (2007) skildrar hur ett engångsligg resulterar i en oväntad graviditet och ett knepigt förhållande. I Funny People (2009) blir en avdankad och allvarligt sjuk ståuppkomiker nära vän med sin nyanställde personliga assistent samtidigt som han försöker återanknyta till sin fru. 

Apatows senaste rulle, The King of Staten Island, faller på sätt och vis inom ramen för vad vi kommit att förvänta oss av regissören. Filmen är halvt biografisk, inspirerad av komikern och skådespelaren Pete Davidsons uppväxt på ön Staten Island. Här spelar han Scott, en tjugofyraårig, gräsrökande och sysslolös man som fortfarande bor hos sin ensamstående mamma (Marisa Tomei). Han älskar att tatuera, och tillåts öva på sina likartade kompisar (resultaten är av mint sagt varierande kvalitet). Utöver det har han planlöst sex med barndomskompisen Kelsey (Bel Powley) och... ja, det är ungefär allt. 

Men när Scotts mamma Margie börjar dejta brandmannen Ray (Bill Burr), äventyras hans trygga tillvaro. Plötsligt börjar det ställas krav på honom – att han ska börja försörja sig, skaffa en egen lägenhet och hjälpa till med att ta Rays två barn till och från skolan. Scott är naturligtvis måttligt road över detta, fortfarande skärrad över att hans pappa, som också var brandman, hastigt dog under en utryckning. Det finns ett hål inom Scott som vare sig gräs, antidepressiva eller sex kan fylla. 

''Pete Davidson gör en slående tolkning av sin komplexa karaktär''.

Pete Davidson gör en slående tolkning av sin komplexa karaktär. Hur svårt det är att ta steget ut i vuxenlivet när man som ung förlorat en av sina föräldrar, kan jag såklart inte föreställa mig. Men det är detta som Scott tvingas göra i The King of Staten Island – och med hjälp av sitt övertygande skådespel lyckas Davidson engagera oss i denna hjärtevärmande, upplyftande och ibland vemodiga resa. Att karaktären Scott till viss del är baserad på hans eget liv – Davidsons pappa var brandman som tragiskt dog under 11:e september-attackerna – ger rollprestationen ytterligare känslomässig tyngd.

Den ofiltrerade dialogen är stundtals sylvass, som när Scott följer med Ray och hans kollegor på baseboll och berättar varför han tycker att brandmän inte ska skaffa familj. Scott håller inte tillbaka, och vi får genom hans intensiva monolog en bild av vad det är för känslor han bär på. Sanslöst bra. 

Det är inte lätt att som ung vuxen hitta sin plats här i världen och vi har alla olika förutsättningar att göra det. Det finns inget facit och vad som funkar för den ene kanske inte funkar för den andre. Apatow skildrar detta omvälvande livsskede med en osentimental approach och har gjort en av sina bästa filmer.