The Grudge (2020)
Dags för en ny våg av remakes på japanska skräckfilmer?
Många är vi som redan i unga år halvt skrämdes ihjäl av den fasansfulla demonen Kayako. Bara tanken på plötsliga attacker av den svarta massan med hår får nackhåren att resa sig. Men ska det börja pillas på en sådan kultklassiker bör det göras med finess och kreativitet - något som saknas i denna både trista och onödiga nyversion.
År 2020-års nyinspelning av "The Grudge" utspelar sig under tre år på Reyburn Drive 44. Fiona Landers (Tara Westwood) är hemkommen från Japan och mördar abrupt både sin make och sin unga son. Fallet landar på Detective Muldoons (Andrea Riseborough) bord, och snart upplever hon att det är något som inte stämmer inom husets väggar. Hon tar det ödesdigra steget över tröskeln, och det som väntar därinne har inga goda avsikter. Samtidigt får vi även följa tidigare residenter i huset, bland annat "suicidhjälparen" Lorna (Jackie Weaver) som stöttar William Mathesons (Frankie Faison) kamp med sin apatiska fru Faith Matheson (Lin Shaye). Som om det inte vore nog, utökas tidslinjen ytterligare av Peter (John Cho) och Nina (Betty Gilpin) vars trånande barnlängtan vänds till sorg.
Filmen hoppar fram och tillbaka i tid mellan husets olika residenter, som alla faller offer för Ju-On-förbannelsen. Detta leder till att det både blir hackigt och rörigt. Eftersom vi snabbt får reda på att det vi ser främst är tillbakablickar, mister filmen ett spänningsmoment. Därefter tar den aldrig riktigt igen det som en gång gått förlorat.
Enkelhet kan var minst lika läskigt, något som tyvärr inte "The Grudge" tar till vara på.
En svag start och problemen fortsätter att hopa sig för "The Grudge". Viljan att bygga en stark bakgrundshistoria och inte falla i den typiskt ytliga slasher-fällan gör att filmen slår knut på sig själv. John Cho (briljant bland annat i Searching från 2018) och Betty Gilpin har en fin, mycket tragisk, backstory som hade kunnat passa in i vilket indiefilm som helst. Här blir den dock lite malplacerad och den slarvas bort i förmån för fler skrämselmoment.
Att önska en upprepning av filmhistorien förblir tyvärr bara en dröm. Vågen med japansk skräckfilm svepte över världen i början av 2000-talet och störst av dem alla blev de amerikanska tappningarna The Ring (2002) och namnen The Grudge (2004). Premisserna har förvillande likheter, båda filmerna inkluderar förbannelser och en obehaglig liten flicka som kravlar runt med sitt långa, blöta hår. Filmerna emellan blev nog ändå The Ring-serien mest välkänd och fick en tredje film i serien härom året. Jag var själv ganska liten när dessa filmer hypades upp och det var speciellt spännande att de hade ursprung ur den japanska kulturen och verkade på många sätt därmed trovärdiga.
Därmed är det extra synd är att nya "The Grudge" villar bort den tydliga antagonisten från de tidigt 2000-tals filmerna. Här syns hon bara bitvis; flashar väntat fram hit och dit och på ologiska ställen. Jag känner mig varken skrämd eller engagerad i den ryckiga historien, och blir ytterst förvånad när jag i efterhand kollar upp att filmen bara var strax över 1,5 timme lång.