The Darkest Minds (2018)
"The Darkest Minds" bjuder på alla klyschor i tonårstablån.
"The Darkest Minds" är senast i raden av filmer baserade på populära ungdomsböcker. I likhet med "Maze Runner" och "Hunger Games" centreras handlingen kring unga människor som gör uppbrott mot systemet. Tyvärr är filmen mycket sämre än ovan nämnda biosuccéer. Istället leder en förutsägbar story, rutten dialog och ett fruktansvärt soundtrack till att "The Darkest Minds" framstår som ett billigt X-Men-plagiat.
Redan som barn upplever Ruby (Amandla Stenberg) "sjukdomens" inträde i det amerikanska samhället. Barn dör och de som överlever har helt plötsligt unika, övermänskliga förmågor. Även Ruby märker att hon är speciell. Snart blir hon tillfångatagen och förd till arbetsläger tillsammans med andra barn. Efter sex år i fångenskap lyckas hon fly och snart träffar hon tre andra ungdomar med särskilda förmågor, bland dem Liam (Harry Dickinson). Tillsammans ger de sig ut på en resa på jakt efter frihet och acceptans, ständigt med ondskan hack i häl.
Utan att ha läst förlagan känns hela konceptet väldigt gjort. Filmen börjar visserligen starkt, där de första tio minuterna påminner om den klaustrofobiska stämningen som skapades i Girl with All the Gifts. Sedan går det snabbt utför. Manusförfattaren Chad Hodge borde ta sig en ordentlig titt i spegeln - filmen refererar inte till, utan kopierar, grundstoryn i The X-Men. Det är precis som att han läst boken och tänkt "men, det här är ju X-Men för unga!". Att producenter som har varit delaktiga i Stranger Things och Arrival står bakom denna sliskiga såpopera är bortom min uppfattningsförmåga.
Trots att avslöjandet av filmens skurk ska vara en plot-twist går det att förutse på mils avstånd. På samma sätt är det enkelt att se vem som är god och vem som är ond. Dialogen och kemin mellan skådespelarna är inte mycket bättre den. Ruby är den enda karaktären värd att bry sig om och Amandla Stenberg spelar henne godkänt. Dock är hennes relation till träbocken Liam fruktansvärt dåligt hanterad. Exempelvis kan ett plattfisk-platt samtal om Harry Potter och Ginny (plus i kanten för innovativ tonårsreferens) leda till närgången dans komponerad av tidstypiskt elektroniska RIX-FM-stråkar och popsång.
Sammanfattningsvis platsar "The Darkest Minds" redan nu på listan över årets sämsta filmer. Frågan är vilken målgrupp filmen riktar sig till. Den är för våldsam för de allra minsta och alldeles för dålig för de som har utvecklat ett kritiskt öga. Det spelar ingen roll att specialeffekterna ser helt okej ut. När ett meningslöst berättande kombineras med en intetsägande historia och dessutom omsveps av ett populärkulturellt influencer-filter, blir det bara för mycket.