The Big Sick

The Big Sick (2017)

  • 2 tim
  • Komedi, Romantik
Andreas Ziegler | Recension
11 september 2017
Andreas Ziegler | Recension
11 september 2017

"The Big Sick" är en självbiografisk film, skriven av Kumail Nanjiani, i vilken han även spelar huvudrollen. Den har hyllats både på filmfestivaler och av kritiker. Själv är jag inte vidare imponerad.

  • Regi:
    Michael Showalter
  • Manus:
    Emily V. Gordon & Kumail Nanjiani
  • I rollerna:
    Kumail Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter, Ray Romano, Anupam Kher m.fl.

Kumail Nanjiani spelar mer eller mindre sig själv. Hans karaktär heter till och med Kumail. Han kör Uber på dagarna och uppträder på komediklubbar på kvällarna. En kväll träffar han Emily (Kazan). Deras relation utvecklas på ett relativt okomplicerat vis. Sedan uppstår problem när det visar sig att Kumail inte berättat om Emily för sin konservativa familj. Detta ser ut att vara slutet på relationen. Sedan drabbas Emily av en svår sjukdom och plötsligt finner sig Kumail vaka vid hennes sida tillsammans med hennes föräldrar, Terry (Romano) och Beth (Hunter). Vilket många gånger blir obekvämt.

LÄS OCKSÅ: Recension: Detroit (2017)

Filmen är alltså baserad på verkliga händelser; det var så här Nanjiani träffade sin fru, som alltså även var med och skrev manuset. Det är en rätt intressant berättelse som jag mer än gärna skulle vilja höra. Vid middagsbordet. Filmen har blivit hyllad av många kritiker och blev väl mottagen på filmfestivaler. Rättigheterna till filmen såldes för ett rekordbelopp. Men jag är inte imponerad.

Kumail Nanjiani och Zoe Kazan i The Big Sick
Foto: Amazon Studios & Lionsgate

I The Big Sick har vi med fyra genrer att göra egentligen. Det finns en hel del komedi. Eftersom Kumail är komiker, drar han ofta skämt. Vissa är rätt roliga. Sedan har vi romantik. Även denna del fungerar rätt väl, då kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna fungerar rätt bra. En annan genre är drama, som främst utspelar sig mellan Kumail och Emilys föräldrar. Även denna del fungerar rätt bra. Den sista genren är realism. Det är väl denna genre som ställer till det lite. För den påverkar de andra delarna, så att de blir lite mer vardagliga; det händer mer än en gång att obekväma sociala situationer uppstår.

I en bra komedi är skämten vältajmade och vassa. Här är de lite halvplatta hela tiden, mest på grund av den realistiska aspekten. Exempelvis när Kumail och hans komiker-kompisar testar lite halvdassigt material på varandra. Inte ens när Kumail drar ett oerhört roligt skämt om elfte september, känns det som att man kan skratta.

Den romantiska delen av filmen är rätt bra, trots den avdramatiserade realismen. Men den delen är över efter ungefär halva filmen. Så man känner sig lite lurad på konfekten. Filmen hade fungerat som ett drama, men försvinner lite i den olustiga mixen med de andra genrerna. Här har vi ett bra exempel på hur delarna inte gör helheten starkare; det är en mix som inte fungerar i mina ögon.

Trots detta är det inte en film utan behållning. Detta beror främst på de duktiga skådespelarna. Kumail Nanjiani är annars mest känd som ståuppkomiker och som den oerhört osäkra programmeraren Dinesh i Silicon Valley. Detta är hans första huvudroll. Att han är duktig på komedi visste jag redan, men här får vi se prov på att han klarar drama också.

Kher och Shroff, som spelar Kumails föräldrar är lite smålustiga, men får inte särskilt mycket utrymme att utveckla sina karaktärer. Kazan spelade även huvudrollen i What If, en av få romantiska komedier jag faktiskt tyckte om. Hon är lika bra här. Det är bara synd att hon inte fick mer utrymme. Jag tålde inte att se Ray Romano i Everybody Loves Raymond. Här är han riktigt bra när han spelar en typisk pappa, försiktig och lite fånig. Holly Hunter är, utöver Nanjiani och Kazan, bäst som den oerhört passionerade mamman. När hon avreagerar sig på en häcklare som skriker rasistiska kommentarer till Kumail, vet man inte om man ska skratta eller gråta.

Den här recensionen är ett typexempel på ett fall där man bör ta allt recensenten skrivit med en extra nypa salt. För The Big Sick har alltså hyllats av många andra kritiker och blev väl mottagen på filmfestivaler. Men jag tycker alltså att blandningen av de olika genrerna inte alls fungerar, utan har resulterat i en rätt så vattnig soppa.

Bäst: Skådespelarinsatserna

Sämst: Blandningen av genrer, som inte fungerar