Terminator: Dark Fate (2019)
Samma visa en gång till.
Både Arnold Schwarzenegger och Linda Hamilton återvänder i "Terminator: Dark Fate". Dessvärre är detta ytterligare en upprepning av grundkonceptet, kryddat med mer action och specialeffekter.
En terminator (Gabriel Luna) skickas tillbaka i tiden för att döda Dani Ramos (Natalia Reyes), medan den mänskliga motståndsrörelsen skickar henne en beskyddare (Mackenzie Davis). Snart ansluter sig Sarah Connor (Linda Hamilton) till striden mot mördarmaskinen från framtiden.
Om upplägget låter bekant är det för att alla filmer i Terminator-serien (utom Salvation) bygger på samma premiss. Jag drar mig till minnes en lustig svensk reklamfilm för Terminator 2: Judgment Day när den skulle gå på TV för 20 år sedan. En svensk berättarröst säger något i stil med: ”Han är en man gjord av stål. Hans fiende kan ändra form som… ehhh…Barbapappa! Tillsammans förstör de… ehhh…saker!”
Detta sammanfattar faktiskt de flesta filmerna i serien utom de två första. Vad som gjorde The Terminator och Terminator 2: Judgment Day så bra är inte bara nervpirrande spänning, utan det centrala temat mänsklighet. Och med mänsklighet menar jag inte bara alla människor utan även vad som gör oss mänskliga, det vill säga gemenskap, kärlek och empati. Det är dessa egenskaper som gör hjältarna starkare än de kalla och beräknande maskinerna de bekämpar.
Av någon anledning har alla uppföljarna missat detta. Terminator: Dark Fate är inget undantag. Det är inte mycket som skiljer Dark Fate från Terminator 3: Rise of the Machines. Det är bara mer action och mer effekter. Med andra ord är det ett par karaktärer som är gjorda av stål, en fiende som kan ändra form som Barbapappa och tillsammans förstör de saker.
Linda Hamilton återvänder alltså som Sarah Connor. Hon var oförglömlig i Terminator 2, där Sarah var lika delar mentalt instabil och stenhård beskyddande morsa. I Dark Fate är hon mest bara arg och svär hela tiden. Hon är arg av goda skäl, men det är inget som varken fördjupas eller utforskas ordentligt i specialeffektskalaset. Arnold Schwarzenegger är desto intressantare som en åldrande T-800. Karaktären får lite mer djup. I ungefär tio minuter. Sedan blir det mer specialeffekter igen.
Terminator: Dark Fate är dock inte utan försonande drag. Samspelet mellan de tre kvinnliga huvudrollsinnehavarna fungerar rätt bra, när de väl får en lugn stund. Mackenzie Davis försöker inte vara cool eller bajsnödigt hård i sin hjälteroll, utan spelar rollen nervigt, vilket ger lite mer tyngd åt de fartfyllda actionsekvenserna. Gabriel Luna ger oss en intressant rolltolkning av en infiltrationsenhet som har ett riktigt lent munläder. Synd att dessa aspekter inte får mer utrymme.