Teen Spirit (2019)
Elle Fanning imponerar i ytligt musikdrama.
Producenterna bakom La La Land är nu tillbaka med Teen Spirit, en färgstark musikfilm med ett grymt soundtrack. Dessutom är alltid sevärda Elle Fanning briljant i huvudrollen, men filmens skildring av huvudkaraktärens snåriga resa mot sina drömmar är för mycket yta och för lite djup.
Violet (Elle Fanning) är en sjuttonåring med polskt påbrå, som lever ett händelsefattigt liv på en liten ö utanför Englands kust. Vardagen består av skola, sysslor på gården pådrivna av den religiösa mamman (Agnieszka Grochowska) samt jobb som servitör på en pub.
Ibland uppträder Violet på puben, där hon med sin sång lyckas charma Vlad (Zlatko Buric), en alkoholiserad före-detta operasångare. Den stränga modern vill inte uppmuntra Violets sång, men när uttagning för en stor musiktävling når den lilla ön ser hon sin chans. Tillsammans med den vresige men godhjärtade Vlad vid sin sida tar hon fäste på att vinna tävlingen och få ett skivkontrakt.
Liknande filmer med samma tema har givetvis gjorts många gånger förr, bland annat i A Star Is Born förra året. Hur som helst ligger fokuset i Teen Spirit mycket mer på protagonistens inre resa, snarare än den karriäristiska. Parallellt med att vi får följa Violets väg i musiktävlingen, förmedlas det hur all uppståndelse påverkar henne som person. Elle Fanning (Alla tiders kvinnor, De bedragna) spelar alla nyanser av Violets olika känslostämningar precis lika bra som förväntat. Dessutom sjunger hon otroligt bra.
Tydliga kopplingar till Nicolas Winding Refn.
Filmens första del är jordnära och riktigt bra, men sen går det utför. Foto: SF Studios. Tematiskt är Teen Spirit en berättelse om betydelsen av lojalitet och vänskap. Dessa budskap framkommer allra tydligast genom Violets relation till Vlad. Nicolas Winding Refn-favoriten Zlatko Buric (Pusher I, II, II) är lika övertygande som Fanning och tillsammans bildar de en minnesvärd filmduo.
Utöver castingen av Buric märks det att långfilmsdebutanten Max Minghella hämtat mycket inspiration från Winding Refns filmer. Deras registilar påminner mycket om varandra. Här finns ett bas-tungt, elektroniskt soundtrack, starka, kontrasterande färgskalor och stundtals fragmentarisk klippning. Det är skickligt gjort men tyvärr trampar Minghellas också i samma fällor som Refn tenderar att göra. Filmens andra del är ett potpurri i missriktade neonljus, EDM-festande och sönderklippta musikscener utan uppenbart sammanhang.