Tårtgeneralen

Tårtgeneralen (2018)

  • 1 tim 41 min
  • Komedi/Drama
Fredrik Edström
Uppdaterad 09 december 2019 kl. 12:23 | Publicerad 08 mars 2018 kl. 08:48
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den dynamiska duons regidebut är en sockerkick som sätter igång hjärtat.

Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok om Hasse P har äntligen tagit klivet till vita duken. Smakar bakverket eller är smörgåstårtan fylld av mögliga halvfabrikat?

  • Regi:
    Filip Hammar & Fredrik Wikingsson
  • Manus:
    Filip Hammar & Fredrik Wikingsson
  • I rollerna:
    Mikael Persbrandt, Helena Bergström, Tomas von Brömssen m.fl.

Tårtgeneralen

Filip och Fredrik har hållit låda i Kanal 5 i åratal och legat bakom fler program än den värsta tv-knarkaren orkar konsumera. Undertecknad har följt radarparet länge i allt från gapiga och flamsiga paneler till briljanta karaktärsporträtt i genuina reality-program. Duon rör sig obekymrat i de bildade salongerna såväl som i pubertala hoppborgar. Nu står de bakom kameran för andra gången i sina mångfacetterade karriärliv och spelfilmsdebuten lovar gott inför framtiden.

Året är 1984 i den svenska hålan Köping, en stad med ett minst sagt bräckligt självförtroende. 80-talets gnistrande neonljus och obekymrade aura har ännu inte nått hit och som ett extra lass salt i byns öppna sår passar Jan Guillou på att kalla staden för "Sveriges tråkigaste" på bästa sändningstid i SVT. Köping är, i allmänhetens ögon, enbart känt för att vara den enda stad som tvingats slå igen sin IKEA-butik. Ett skamligt och tungt ok för invånarna att bära.

Hasse P (Mikael Persbrandt) är ett av många original i Köping, och kufiska personligheter råder det ingen brist på i byn. Dumdristigt naiva poliser, Frankrike-fixerade fäder och inte minst en drös a-lagare. Det är här vi möter Hasse P och hans bekantskapskrets som "blivit satta på avbytarbänken" i livet, som Hammar vackert beskriver. Hasse är en man som är urbota trött på att staden, och dess invånare, marginaliseras och görs till åtlöje av översittarna från Stockholm. Något han ska ändra på.

Hasse P tänker baka världens längsta smörgåstårta och förevigas i Guiness rekordbok. Dock har han alla odds emot sig och hans CV är knappast fyllt av några imponerande bedrifter. Ett antal kortlivade anställningar, heta och ännu mer kortlivade romanser samt regelbundet plågad av demonerna i alkoholhaltiga drycker. Jakten på rekordet är lika delar en kamp för upprättelse för staden som för Hasse P själv.

Det märks att Filip och Fredriks hjärtan brinner för historian och frossar i byns tragikomiska karaktärer och livsöden. Humorn är nästan ständigt bitterljuv och den klassiska underdog-storyn om mannen som reser sig efter att livet bombarderat honom med misär-missiler är överraskande hjärtlig, och känns ofta genuint ärlig. Porträttet av staden, karaktärerna och den svenska folksjälen är oerhört vackert presenterade.

Givetvis vilar ett stort ansvar på ensemblen att förverkliga denna mänskliga värme och jag kan med ett stort leende berätta att Persbrandt levererar ett mindre mirakel till prestation. Han agerar under matiga lager smink men använder aldrig utsmyckningen som en krycka. Även Helena Bergström är alldeles strålande som hans on/off-älskarinna.

Dessvärre haltar berättandet. Hammar och Wikingssons är för ivriga i att berätta om Hasse P, Köpings mindervärdeskomplex och kufiga invånare. En stor del av berättandet sköts via en voice-over som säger åt mig som tittare vad som gör karaktärer och situationer unika. Tilliten till tittaren sviks och jag förväntas inte upptäcka karaktärers egenheter eller skeenden på egen hand. "Show, don't tell" är en regel som borde ha applicerats oftare.

Tårtgeneralen är en klassisk comeback-rulle om något så trivialt och till synes larvigt som att baka en stor tårta, men det mänskliga hjärtat dunkar kraftigt genom filmen. Överlag är Tårtgeneralen en fullt godkänd sockerkick med starka rollprestationer och mycket värme. Däremot följs receptboken väl nitiskt och berättandet hostar till flertalet gånger. Dramaturgi-regelboken följs till punkt och pricka och i kombination med en störande voice-over når inte filmen till de höga höjder materialet hade potential.

Om du vill läsa mer om vad som händer i den svenska filmsfären, se vår samlingssida om svensk film. Där hittar du tips och recensioner på nya såväl som äldre filmer.

 

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL