”Sylvass satir” och ”ohämmat obehag” ger ”The Ugly Stepsister” högsta betyg

Glöm allt du trodde att du visste om Askungens styvsyster. I The Ugly Stepsister vänds blickarna mot den karaktär som alltid stått i skuggan av den sotsmutsiga skönheten och drömmer om sitt eget lyckliga slut. Med sylvass satir och ohämmat obehag får vi uppleva en berättelse som rör starka känslor som avund, förakt och det ständiga behovet att bli sedd – allt klätt i en klänning sydd av dina värsta mardrömmar med en härlig rosett på.

”En slags nordisk The Substance” med sagoinramning

Elvira, filmens protagonist, är styvsystern som bär på en djup längtan efter att få höra till. Hennes dagdrömmar – bokstavligen insvepta i rosaskimrande moln – kretsar kring en enda sak: att en dag få gifta sig med prinsen. I de här drömmarna är det alltid hon själv som har huvudrollen, och hur Lea Myren spelar sin karaktär för tankarna till skräckgudinnan Mia Goths gestaltning av Pearl i filmen med samma namn, när hon skriker ”I’m a star!” med hjärtskärande desperation. Precis som Pearl präglas Elvira av en sorts förtvivlan – båda vill bara bli sedda, älskade, vara någon. Och det är denna desperation som sätter Elvira på en ny moraliskt skev bana.

Det verkar inte finnas något som Elvira inte är beredd på att göra för att få sina drömmar att bli verklighet. Filmen är en slags nordisk version av The Substance – en grotesk, känsloladdad förvandlingsberättelse som gräver djupt i självkänsla, självbild och den kvinnliga kroppens förväntningar och dess utsatthet. Precis som i The Substance sker en fysisk och psykisk metamorfos, där drömmen om att bli någon äter sig genom verkligheten. Den stora skillnaden som separerar dessa två från varandra, och skapar två individer snarare än två systrar med samma typ av satir och filmgenre, är att The Ugly Stepsister inte har några inslag av science fiction, den utspelar sig i en smutsigt gotisk miljö och fotot bjuder på fler närbilder vars enda avsikt är att få oss att känna extra mycket obehag.

”Det vidrigaste du kommer att se i år”

Jag är i min förkärlek till body horror inte bara väldigt van utan även väldigt förtjust i att känna äckel. Ju mer jag rynkar på näsan desto närmare far smilbanden mot öronen. Men i The Ugly Stepsister uppstår ögonblick där till och med jag, lätt adrenalinsvettig, känner mig fullkomligt oförberedd, både kroppsligt och mentalt. Saker jag inte känt någon orimlig rädsla för innan har definitivt blivit min värsta mardröm efter den här filmen. Om du som jag vurmar för vämjelse bör du absolut lägga band på ryggen för att uppleva det vidrigaste du kommer att se i år!

Manuset är något sparsmakat eftersom filmen är mer ämnad att vara symbolisk och bygger snarare på att skapa en stämning. Det gör att den känns mer som ett tillstånd snarare än en utveckling. Vissa kanske skulle sträcka sig till att tycka att manuset är för löst och fragmentariskt, men i mina lösögonfransbefriade ögon ger det mer utrymme till Elviras inre upplösning. Det är inte för berättelsen vi är här utan för hur den får oss att känna.

Dialogen i filmen är kall, avskalad och stundtals överdrivet elak och framförs teatraliskt. Men på ett sätt stämmer det så väl in i hur surrealistisk resten av filmen känns och det är egentligen inget jag stör mig på. Tvärtom lyfter det produktionen, eftersom det mänskliga i filmens berättelse ändå gått förlorat. 

Och kanske är det just därför The Ugly Stepsister träffar så hårt. Den försöker inte göra Elvira vacker, god eller älskvärd – bara begriplig. I en värld där allt handlar om att synas, visar den oss vad som händer när någon vägrar förbli osedd. Det är inte vackert, men det gör intryck.

”The Ugly Stepsister” har premiär på bio den 13 juni.