Svenska långfilmen ”Kevlarsjäl” bjuder på stora känslor – och lyckas

Maria Eriksson-Hecht har gjort kortfilmer i snart 20 år, men det är först på sistone som hon verkligen har haft momentum – först med Tunna blå linjen och Thunder in My Heart och nu med debutlångfilmen Kevlarsjäl. 

För den som undrar över titeln – ja, Kentklassikern förekommer, men den har mer ett symboliskt värde än något annat. Detta är absolut ingen film om bandet från Eskilstuna. Istället är det ett drama om brödraskap, första kärleken och om att finna hopp i en till synes hopplös vardag. 

Stark och väl grundad skådespelarkemi

Bröderna Alex och Robin (Josef Kersh och Rio Svensson) hankar sig fram i en bister vardag med en elak och självömkande alkoholistfarsa (Torkel Peterson, minst lika bra som alltid). De är varandras livhanke och oseparerbara. Tills det att Alex blir kär i Ines (Adja Sise Stenson) – en tjej från en finare del av stan. Utan Alex närvaro hamnar den impulsive Robin i en destruktiv spiral som spinns på av kriminelle smågangstern Dennis (Jonay Pineda Skallak).

Vad som gör att Kevlarsjäl fungerar så pass bra och sticker ut från andra svenska filmer med liknande tematik, är hur väl grundat skådespelet är. Kemin finns verkligen där och inte bara mellan Josef Kersh och Rio Svensson utan tvärsöver hela spelplanen. 

Adja Sise Stenson fungerar klockrent med Kersh och Guldbaggevinnaren Jonay Pineda Skallak fortsätter att imponera i rollen som småkriminell machokis – men nästa gång vill jag se honom som något helt annat, han är så pass bra att det vore synd om han inte fick spänna bågen mer. 

Bitvis är det så spännande att jag svettas

Maria Eriksson-Hecht är inte heller rädd för att ta i från tårna. Efter att ha vigt halva speltiden till att ganska lågmält etablera det emotionella bandet mellan sina karaktärer och publiken, drar hon åt skruvstäder rejält. Bitvis är det så spännande att jag svettas och försöker telepatiskt överföra det hopp till dem som de behöver för att ta sig igenom nästa slägga till scen.

Ett bra exempel på detta är en scen där bröderna och farsan käkar den ”svensk-italienska klassikern” makaroner med falukorv och hela dynamiken går från ansträngt småtrevlig till ännu en dag i djävulens klor. Det är en scen som i mångt och mycket styrs av Torkels karaktär och få andra skådespelare hade inte kunnat leverera den med samma övertygelse.

Utan att för en sekund kliva över gränsen för överspel, hanterar han de stora utfallen och emotionella svängningarna. Men kanske fungerar det så bra eftersom han annars främst ger liv åt sin karaktär med subtila medel.

Kevlarsjäl är en stark debut som både bränner till i hjärtat och får pulsen att rusa. Maria Eriksson-Hecht visar att hon är en röst att räkna med i svensk film.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.