Storfilmen ”Wuthering Heights” är ”ett konststycke” – får högt betyg

Jag gick in i Wuthering Heights helt utan förkunskaper. Inga trailers och inga mentala skyddsnät. Bara titeln, arvet efter Emily Brontë och en vag förväntan om ett kostymdrama full av gotisk passion. Det visade sig snabbt vara ett misstag – eller kanske precis rätt sätt att uppleva filmen. För det här är inte en romantisk klassiker i traditionell mening, utan en mörk, obekväm och nästan aggressiv tolkning där känslor inte smyger sig på, utan slår till med full kraft.

”Så hett att jag nästan brinner inne”

Emerald Fennell, regissören och manusförfattaren till Saltburn visar återigen sin fascination för toxiska relationer. I Wuthering Heights har hon uppnått det perfekta tillståndet av avsky och obehag på ett sätt som jag aldrig kände mig riktigt till freds med i Saltburn.

Någon som också återvänder från Saltburn är den vackra Jacob Elordi. Och Elordi-Lord han är trevlig att titta på här också. Vi pratar förstås om regndränkta kläder direkt från en ”Mister wet shirt contest” och mörka blickar som kan locka vilken flickas själ som helst i fördärv. Om du är en av dem som kanske tänker ”I can change him” så är du redan förlorad. Han må se ut som en vänlig jätte men det finns absolut inget vänligt med hans karaktär, Heathcliff. Och hur osexigt det namnet än må vara så spelar han och Margot Robbie mot varandra så hett att jag nästan brinner inne.

Karaktärerna i Wuthering Heights är inte skrivna för att älskas, och filmen gör inget försök att mildra det. Tvärtom förstärks deras mest osympatiska drag tills varje relation blir ett slagfält. Heathcliff framstår mindre som en tragisk romantisk figur och mer som en personifikation av förbittring och besatthet, där varje handling drivs av ett behov av kontroll snarare än kärlek. Catherine (Robbie) är lika destruktiv i sitt sätt att pendla mellan närhet och avstånd, mellan passion och kyla, och deras samspel präglas av maktkamp snarare än ömhet.

LÄS OCKSÅ: Nya ”Goat - bäst i världen” är ett äventyr som bjuder på ”fullständigt ös”

”Det är så att filmen Fifty Shades of Grey skulle rodna”

Det är här filmen börjar glida bort från det romantiska dramat och in i något som mer liknar psykologisk skräck. Relationen mellan karaktärerna är så genomgående kvävande att den skapar en konstant känsla av obehag. Och det är nog detta som jag på ett vrickat sätt går igång på mer än något annat.

Kärleken skildras inte som förlösande eller tragiskt vacker, utan som något infekterat – något som bryter ner både dem som älskar och dem som råkar befinna sig i närheten. Man väntar inte på ett känslomässigt klimax, utan på nästa psykologiska övertramp. Det är så att filmen Fifty Shades of Grey skulle rodna om den tittade på.

Att överhuvdtaget kunna skriva ett manus och göra en film där man inte hejar på eller lutar sig mot någon och fortfarande älskar filmen är ett konststycke jag tvivlar på att få lyckas med.

”Wuthering Heights” har biopremiär den 13 februari (smygpremiär 11 februari).

LÄS OCKSÅ: 5 storfilmer jag ser fram emot 2026 – med skräckblandad förtjusning

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Wuthering Heights