Storfilmen ”Djävulen bär Prada 2” når inte upp till originalets höga nivå

Jag har länge haft en förkärlek till mysiga 00-talsfilmer och Djävulen bär Prada är en av mina absoluta favoriter. När jag fick nys om att det nu, 20 år senare, skulle komma en uppföljare, blev jag eld och lågor.

Nu när jag däremot har sett filmen har lågan släckts.

En hastig uppsägning leder till en oväntad återkomst till Runway 

I Djävulen bär Prada 2 är vi tillbaka i New York. Andy Sachs (Anne Hathaway) jobbar som journalist på reportagetidningen Vanguard, men under en prisutdelning blir hon och hennes kollegor uppsagda. Hon hinner knappt landa innan hon får en ny tjänst på sitt gamla jobb, på modemagasinet Runway. Andy anställs utan Mirandas (Meryl Streep) veto för att rädda upp tidningen som också riskerar att gå i konkurs, men innan hon vet ordet av kommer hotet om att bli uppsagd återigen tillbaka.

”Djävulen bär Prada 2” speglar världen vi lever i – lite väl mycket

Att sätta mig framför Djävulen bär Prada 2 var som att komma tillbaka till en värld jag aldrig lämnade. Filmen börjar precis på samma sätt som första – när Andy stressar genom New Yorks alla gator och trafik. Det som dock skiljer sig mest från originalet är tiden den utspelar sig i.

Att filmen tar vid 2026 går inte att ta miste på. Hela handlingen är speglad av det moderna och digitaliserade samhället vi lever i. Tidningen de jobbar på är inte längre en tidskrift utan en webbsida och sociala medier. För handlingens skull förstår jag att det är viktigt att trycka på att samhället har förändrats de senaste 20 åren – och att journalisters jobb inte ser likadant ut längre – men jag tycker att det läggs för mycket fokus på att det just är 2026.

Det pratas mycket om saker som AI och Ozempic, och att man inte får säga vissa saker utan att bli cancelled. Det är lite som att filmskaparna vill visa upp alla ”coola” grejer som finns nu 20 år senare än originalet.

Jag saknar också den mysiga känslan som den första Djävulen bär Prada gav mig. Det handlar inte om att jag såg filmen när den först kom ut – för då gick jag i blöja – utan för att den hade ett lugn och en värme som många produktioner i dag saknar. Nu ska allt se så ljust och perfekt ut – med bra fokus och snabbare klippning.

En tidlös återförening med älskade Runway-gänget

Det som jag däremot uppskattar med filmen – och som känns samma – är att få möta alla härliga karaktärer igen. Det är ingen från originalet som jag saknar, och då anser jag ändå att man har lyckats bra med castingen. Det är magiskt att få se Hathaway och övriga gänget gå in i sina roller igen som om att ingen tid har passerat. De har kvar sina personligheter och jag känner ändå att det finns en charm i att de inte har förändrats på 20 år. Samma sak gällande utseendet – ingen av dem ser ut att ha åldrats över huvud taget, och det får det verkligen att kännas som att tiden har stått still.

Andys romans är ett onödigt sidospår 

I Djävulen bär Prada 2 dyker det dock upp en del nya karaktärer. En av dessa stöter Andy på en vid en lägenhetsvisning, vilket snabbt leder till att de fattar tycke för varandra. Jag tycker att detta är ett sidospår som kunde ha skippats, för det tillför ingenting. Det känns snarare som att filmskaparna kände sig tvungna att slänga in en romans för att det annars skulle verka konstigt om Andy inte hade träffat en partner på 20 år. Jag tycker att de istället bara kunde ha gett henne samma öde som Emily – två barn och frånskild – och fokuserat mer på handlingen om Runway.

Att återvända till “Djävulen bär Prada” var som att jag aldrig hade lämnat, men världen som de lever i är inte längre densamma. Filmen är sevärd för den som vill möta sina älskade karaktärer igen – och det är det kära återseendet som lyfter betyget till en snäll trea – men förvänta dig inte att den ska vara lika bra som originalet. 

”Djävulen bär Prada 2” har biopremiär på fredag den 1 maj.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Djävulen bär Prada 2