Stjärnorna imponerar i ”Nürnberg” – ett känsloladdat och gripande rättsdrama

Hollywoodfilm i dag associeras med svulstig action och specialeffekter som får det att värka i ögonen. Hollywoodfilm i dag är mer på redan mycket (så till den grad att kanske till och med Yngwie Malmsteen imponeras). Och visst, den aspekten har väl alltid funnits men Hollywood-film brukade också betyda det moraliskt djupsinniga och starkt dramatiska. Ni vet, filmer som Nyckeln till frihet, Schindler's List, Forrest Gump, 12 edsvurna män, Livet är underbart (1946), Casablanca och så vidare. 

Nya Nürnberg, en dramatisering av de historiska Nürnbergprocesserna där nazistledare ställdes inför rätta kort efter andra världskriget, känns som en film ur den lite utdöda skolan av Hollywoodfilm. 

Och det är ett oväntat effektfullt återbesök. 

En lång men gedigen och respektfull skildring

Två och en halv timme. Stjärnskådespelare. Andra världskriget. Rättegångsdrama. På förhand lät Nürnberg i ärlighetens namn inte överdrivet lockande. Filmen låter som något man redan sett och en given 3 av 5-upplevelse. Länge känns det också precis så, men steg för steg lyckas dramat snärja mig och utan att jag märker det är jag snart helt uppslukad av berättelsen. 

Vi får följa armépsykiatern Douglas Kelley (Rami Malek) som får i uppdrag att utvärdera de nazistiska ledarnas mentala tillstånd inför rättegångarna. När relationen mellan Douglas och Hermann Göring (en övertygande Russell Crowe trots tysk brytning) är etablerad kommer filmen till liv på riktigt. Dialogen och de två skådespelarnas insatser är fascinerande att följa när deras karaktärer känner på varandra, försöker få det psykologiska övertaget och till och med gillar varandra. Och när själva rättegången kommer igång gör regissör James Vanderbilt ett ypperligt jobb med att få konsekvenserna av Förintelsen att verkligen kännas – det är här det blir på riktigt och betyget lyfter från en 3:a till en 4:a. 

Även de alltid lika imponerande Michael Shannon och Richard E. Grant står för starka prestationer, men Leo Woodall (En dag, The White Lotus) överraskar kanske mest med det starka patos som han adderar med sin rollprestation. 

Ibland blir det lite väl uppenbart när manuset slår på den moraliska trumman och drar paralleller till samtiden och mellan Göring och Donald Trump (Göring ger oss till och med ett drömskt ”he made us feel German again” när han pratar om Hitler). Men faktum är att parallellerna hade kunnat vara ännu mer övertydliga och ändå känts obekvämt relevanta. 

Den största skillnaden med nutiden finns inte på något etisk skala, utan snarare att det brukade krävas karisma och ett knivskarp intellekt för att bli en auktoritär ledare, inte bara förmågan att skrika högst.

Styrkan är också svagheten i ”Nürnberg”

Nürnberg är med sin nämnda klassiska Hollywoodinramning en känslomässigt stark och effektfull film, men det går inte att blunda för att den här typen av berättande också har sina nackdelar – främst att det blir förutsägbart.

Det är inte att man som publik vet exakt vad som kommer hända – faktum är att filmen med sitt detaljarbete och sin välbalanserade dialog skapar en genuin känsla av ovisshet kring rättegångens utfall, trots att det varit känt i 80 år (flera gånger om finner jag mig själva tänka att ”fan, Göring kommer ju att lösa det här”) – men de känslomässiga nedslagen och vändningarna kommer som ett brev på posten varje gång. 

Dramaturgiskt följer Nürnberg mallen till punkt och pricka, och det är verkligen klyschigt på gott och ont. Det leder oss genom filmen med en trygg och förtroendeingivande hand, men med sina 150 minuter hade Nürnberg också mått bra av några fler överraskningar. 

I övrigt är dramats största skavank att de få kvinnoporträtt som existerar är plågsamt platta. Det är egentligen bara tre kvinnor som ges utrymme (minimalt) i filmen och de känns alla som intetsägande stereotyper. Vi har den förtrollande vackra och oskyldiga (hur var det nu med det där egentligen?) hustrun till Göring, vi har den målmedvetna karriärkvinnan som inte är rädd för att använda sin sexualitet för att få vad hon vill ha och så har vi den anonyma nejsägaren som försöker bromsa en visionär man.

Nürnberg är en berättelse med fokus på historiska män, och kvinnorna i filmen känns hopplöst inkvoterade, vilket nästan känns värre än det hade varit att exkludera dem helt och hållet. Det hade inte krävts mycket för att ge dem fler dimensioner.

Med den lilla "ranten" ut vägen vill jag stryka under vilken fängslande filmupplevelse Nürnberg trots allt är. Filmen är smärtsamt aktuell (hur trött och trist det än är att säga), är berörande, är välproducerad som få och bjuder på flera imponerande skådespelarinsatser. Det är en film som både underhåller och träffar i hjärtat.

”Nürnberg” har svensk biopremiär fredagen den 5 december.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Nürnberg