Sonic the Hedgehog 2 (2022)
Världens snabbaste igelkott är tillbaka
Snart är det premiär för "Sonic the Hedgehog 2". Filmtopps Nathalie Leth skrattar åtminstone emellanåt åt de konstigheter hon bevittnar.
Retro-älskare, gamers och barnfamiljer, ladda upp ert artilleri med läsk och snacks, det är ännu en gång dags för den blå blixten, närmare bestämt Sonic! I sann Spider-Man: Homecoming-anda kämpar den blå igelkotten med att hitta sin plats som hjälte i vår värld, men denna gången har räddaren i nöden något som alla vigilanter behöver: en sidekick!
Dr. Robotnik är tillbaka. Han törstar efter hämnd på den blå igelkotten sedan deras senaste strid och med kraften av en mystisk smaragd kan jobbet bli lättare gjort än sagt. Kan en utsträckt tass från en ny vän vara allt vår värld behöver från att tippa över gränsen till fullständig kaos?
Sonic the Hedgehog 2 börjar med två skämt i olika valörer, ett som är skrattframkallande och ett som inte riktigt landar som det skulle. Det agerar som en symbol för hur filmen tuggar sig fram. Mellan onödiga och onödigt långa Risky Business-montage och ”dance battles” kikar det då och då in vad jag skulle vilja kalla humor. Vissa vuxenskämt kommer att gå över huvudet på barnen och vissa skämt, som det utdragna fisskämtet, kommer att gå hem hos de små. Det är såklart svårt att hitta något som passar alla och det märks att filmen försöker anpassa sig åt hela sin publik, men det är ett försök som jag ändå kan uppskatta och ta med en nypa salt som jag nöjd och glad kan strössla försiktigt över mina bio-popcorn.
Och in kliver Tails
Sonic är, likt Marvels Loki, en riktig kaos-Gud som den coola och ”quirky” 90-talsskrivna karaktären han är när han skrattar sig igenom dödsföraktande scener. Många av actionsekvenserna är väl koordinerade, stiligt utförda och med riktigt tillfredsställande ljudeffekter. Sonics nya vän, den söta räven Tails, och framförallt den nya fienden, den röda och ursinniga Knuckles, bidrar stort till hur pampiga och explosiva dessa scener blir.
Något som gör att filmen känns väldigt lång är det som händer utanför huvudberättelsen. Filmen hade antagligen blivit väldigt kort och intetsägande utan ett sidospår, men det är ett sidospår som mest är en axelryckning och framförallt, majoritetsmässigt till allas stora besvikelse helt fritt från filmens stora stjärna, Sonic.
Efter mitt filmbesök känner jag mig behagligt road. Det är en trevlig rulle med sporadiska skratt som varken gav mer eller mindre än mina åt ljumna förväntningar. Sonic och hans vänner må kanske inte nå några galaktiska höjder men jag är ändå väldigt nöjd där i vårvärmen som vi alla befinner oss.
Sonic the Hedgehog 2 har biopremiär den 1 april.