Star Wars

Solo: A Star Wars Story (2018)

  • 2 tim 15 min
  • Action, Sci-fi
Fredrik Edström | Recension
23 maj 2018
Fredrik Edström | Recension
23 maj 2018

Susar mästerpilotens första solo-tur högt ovan molnen eller orkar inte skutan ur hangaren?

Harrison Fords råcharmiga svindlare Han Solo trollband en hel filmgalax. Nu, ungefär 40 år senare, berättas hans ursprungshistoria - den här gången under Disneys kreativa vingar.

  • Regi:
    Ron Howard
  • Manus:
    Lawrence Kasdan & Jonathan Kasdan
  • I rollerna:
    Alden Ehrenreich, Woody Harrelson, Donald Glover, Emilia Clarke m.fl.
En affisch till Solo: a star wars story med flera av karaktärerna
Foto: Disney

Vapendragaren Han Solo från Stjärnornas krig behöver knappast någon närmare introduktion. Sedan 1977 har karln agerat populärkulturell ikon och ledstjärna för Hollywood-hunkar och nördar med bräckligt självförtroende. Utrustad med sin pålitliga blaster skjuter han alltid först och lyckas slingra sig ur de flesta knipor - ständigt med intergalaktiska karteller och gangsters hack i häl.

Solo: A Star Wars Story handlar om Han Solo (Alden Ehrenreich) som lever långt ned på den intergalaktiska samhällsstegen. Pojkspolingen, vars munläder skjuter snabbare än Lucky Luke, drömmer dock stort. Han vill lämna sin hemplanet Corellia och aldrig se tillbaka. Tillsammans med sin partner Qi´ra (Emilia Clarke) begår Solo småbrott i hopp om att äntligen skrapa ihop deg nog att ta sig förbi imperiets blockad som omger hemplaneten.

Livsdrömmar har dock en tendens att krackelera och unge herr Solos krossas och Qi´ra fastnar i Corellia slum. Solo svär att återkomma till sin älskade. Mellanlandningarna blir dock många och plötsligt hamnar den aspirerande piloten i umgänge där kriminaliteten blir tyngre och moralen allt mer tänjbar. Han allierar sig med ligisten Beckett (Woody Harrelson) och det dröjer inte länge innan drömstöten närmar sig.

Jag är först i rummet att erkänna: en fristående film om Han Solo var inget jag såg fram emot. Hur jag än klurade och gnuggade nördknölarna kunde jag inte snickra ihop argument för en sådan spinoff. Konceptet stank av cash-mjölkning och floskig fan-service, men jag kan gladeligen meddela att jag är positivt överraskad. Solo: A Star Wars Story är en underhållande och gedigen biofilm som trots en riktigt trög start, lyfts av sin sprakande ensemble.

Alden Ehrenreich förvaltar det populärkulturella arvet från Harrison Ford med charm och mänsklighet. Sällan upplever jag prestationen som en imitation, utan som ett mångfacetterat porträtt som både hedrar och förvaltar. Även Donald Glovers karisma sipprar från bioduken och överraskar. Fräscht, hedrande och samtidigt genuint. I samspel med Emilia Clarke och Woody Harrelson sprakar kemin i rövargänget.

Det är uppfriskande att se Lucas färgglada universum ta time out från det sedvanliga grandiosa berättandet där ljus och mörker möts i svulstiga strider på liv och död. Solo: A Star Wars Story påminner i både ton och estetik betydligt mer om Rouge One. Vi bjuds på en smula nyanserade karaktärer och galaxens öde vilar inte i våra protagonisters händer. Vi får helt enkelt följa ett band av svindlares och lurendrejares stormiga tillvaro. Piggt!

Dock är denna solo-flygtur inte utan en del rejäla luftgropar. Filmens första akt präglas av ganska träiga actionscener och en del billigt doftande CGI. Tempot studsar mellan segt och ryckigt och jag hinner inte knyta an till karaktärerna på det vis jag vill. Tack och lov vässas porträtten när historien väl tar fart. Men det dröjer. Kanske för länge?

Filmen är även en smula förutsägbar. Du som kan din heist-genre kan säkerligen lista ut samtliga svängar längs vägen. Jag saknar även en riktigt minnesvärd sekvens som utmanar plus en mer dynamisk skurk än en lätt ansiktsgrillad Paul Bettany.

På det hela taget är Solo: A Star Wars Story en fullt godkänd spinoff som ofta är överraskande fräsch och charmerande.

Missa inte vår lista över de bästa filmerna från 2018.