SkyShowtimes nya skräckfilm ”Cuckoo” sticker ut som ”snygg” och ”märklig”

När tonåriga Gretchen tvingas följa med sin pappa till en exklusiv resort i de tyska alperna börjar märkliga saker snart ske. Människor försvinner, och Gretchen hemsöks av både fysiska och psykiska förändringar. Vad är det egentligen som pågår – och vad vill resortens manipulativa chef?

Tilman Singer bjuder på en konstnärlig skräckfilm där gammaldags stil möter kroppslig skräck. Det är en film som kräver tålamod, men som också visar på ett försök att tänja på genrens gränser. 

Tematik och bildspråk i samspel

Filmens titel, ”Cuckoo”, är mer än bara en referens till galenskap. Den anspelar på gökfågeln som lägger sina ägg i andras bon – en metafor för kroppslig invasion, förlust av identitet och ofrivillig förändring. Här sitter skräcken inte bara i ögonen – utan också i kroppen.

Tilman Singer spelar med 70-talets formspråk och använder analog film, grönblå färgtoner och långsamma kamerarörelser för att skapa en hypnotisk, tryckande atmosfär. Ljuddesignen är krypande och bidrar till den obehagliga känslan av att något är fel – utan att alltid visa vad. Resortens långa korridorer och övervakande blickar för tankarna direkt till Stanley Kubricks klaustrofobiska hotell, medan kroppens gradvisa upplösning bär drag av Zulawskis kultfilm Possession från 1981.

Hunter Schafer briljerar

Jag är ett stor fan av hela ”Euphoria”-ensemblen och att se Hunter Schafer i rollen som Gretchen är minst sagt en briljans. Hon gör ett nedtonat men övertygande porträtt av henne – en roll som kräver både sårbarhet och styrka. Hennes uttryck bär mycket av filmens emotionella tyngd.

Dan Stevens är också ett namn värt att nämna. Han briljerar som resortens karismatiske ledare; en roll som balanserar mellan charm och hot på ett sätt som förstärker filmens obehag. Han har samma obehagliga kroppsspråk och karisma som Stranger Things-skurken Vecna. 

Förlorar sin tydliga historia

Filmens största styrka är dess symbolik, men också dess största utmaning. Tempot är ojämnt – särskilt i mittenakten. Det märks att Singer har mycket att säga, men inte alltid vet hur han ska säga det. Cuckoo känns ibland mer intresserad av att skapa stämning än att berätta en tydlig historia, vilket riskerar att tappa mindre vana genretittare.

Men för den som är van vid Arthouse-genren och har en förkärlek för regissörer som Lucile Hadžihalilović eller David Cronenberg, finns här en hel del att hämta. Själv uppskattar jag att filmen vågar vara svår och gå sin egen väg.

För den nyfikna – men inte för alla

”Cuckoo” är inte en film som serverar sina budskap på ett silverfat. Istället bjuds vi in till en värld som påminner mer om Suspiria eller Possession än traditionell Hollywoodskräck. Det krävs att man som tittare accepterar det absurda, det långsamma och det obekväma – och är man villig att göra det, finns här ett originellt och rikt verk att ta del av. Men det är också lätt att förstå varför många kan uppleva filmen som “konstig”. Den har luckor i sitt manus, och vissa av de mest centrala idéerna blir aldrig fullt lösta. 

En skräckfilm som vågar vara annorlunda

Filmen ställer frågor snarare än ger svar. Vad är identitet? Vad händer när vi förlorar kontrollen över vår kropp? En nyckelscen där Gretchen spelar gitarr blir symbolisk – ett ögonblick av självuttryck mitt i kaoset, som påminner oss om det mänskliga i det främmande. 

”Cuckoo” är en skräckfilm som vågar vara annorlunda. Den är visuellt imponerande, rik på symbolik och stundtals riktigt imponerande – men också ojämn. För den som uppskattar mer konstnärlig genrefilm finns här en del att hämta. För andra kan det bli en frustrerande resa. Oavsett vilket, är det en film som är värd att ge en chans.

"Cuckoo" finns nu att streama på SkyShowtime.