Recension: Halo (säsong 2) – ett steg i rätt riktning

Det var längesen jag såg serie som gav ett lika spretigt intryck som den första säsongen av Halo. De bra stunderna var riktigt bra, men de varvades med ögonblick, scener, sekvenser och till viss del hela avsnitt som fick en att fundera över hur många viljor som egentligen krockade med varandra i skapandeprocessen. Trots en ordentlig budget kändes det rent ut sagt som en B-produktion till och från.

När serien nu är tillbaka är det med David Wiener (Fear the Walking Dead, Brave New World) som ny showrunner och han har gjort ett tydligt försök att trimma ner innehållet till något mer strömlinjeformat. Och visst är han på god väg att lyckas. Den nya säsongen inleds visserligen på ett snarlikt skakigt sätt som den första, men avsnitt för avsnitt tar den steg för att koppla sidospår och sidokaraktärer till den huvudsakliga handlingen.

Med sina andra säsong börjar Halo sakteligen att hitta sitt fotfäste, men innan fötterna kan vila helt stadigt måste uppförsbacken som den första säsongen byggde också bestigas.

Ett tydligare fokus gör Halo värd din tid

I mitt tycke var den första säsongens främsta problem att serien gav sig själv en alldeles för lång startsträcka genom att fokusera på karaktärer och sidospår som omöjligen kunde spela en avgörande roll för seriens huvudsakliga handling förrän tidigast i en uppföljande säsong. Det ledde till att huvudkaraktären Master Chief och kampen mellan människan och covenant (de små helt avgörande pusselbitarna) alltför ofta hamnade i skymundan.

Dessa spretande trådar finns fortfarande kvar i säsong två, men det Wiener lyckas med (i den utsträckning det går) är att försöka tvinna dem samman och se till att de håller en enhetlig ton. Det är också Master Chief och covenant-hotet som blir det seriens bärande fokus – och bara där är det mesta vunnet.

En annan förbättring i den nya säsongen är att seriens actionaspekt har skruvats upp ett snäpp eller två. Actionscenerna håller likt serien en ojämn kvalitet, men i den uppföljande säsongen känns de aningen stabilare och mer frekventa, och de fungerar som mer än bara publikfrieri då de kompetent tillåts föra handlingen framåt och utveckla karaktärerna.

Synar vi istället seriens fortsatta skavanker (som är mycket lättare att förlåta när annat fallit på plats), så lämnar skådespelarinsatserna ibland mer att önska. Jag tycker visserligen att Pablo Schreiber är som gjuten för huvudrollen som Master Chief och en handfull andra skådespelare levererar gedigna insatser, men med alltför många känns det som ett lotteri från scen till scen om de kommer att upplevas som trovärdiga eller inte.

Uppfriskande är dock att Yerin Ha, vars karaktär Kwan Ha blev måltavla för en hel del skit från fans under säsong ett, tycks ha hittat rätt. Karaktären tycks ha en helt annan tyngd och i det ett lugn som saknades i den första säsongen.

"Halo" har fortfarande en bit att vandra innan serien kan anses ha levt upp till sin enorma potential, men med säsong två har vi åtminstone anledning att hoppas på att den en dag kan nå dit.